626 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

bland riksdagsmännen, genom en försäkran, att riksens stän-
der alltid skulle vara »mera benägna till ett hederligt del-
tagande, när så påtränger, uti vår världs allmänna rörelse
än till ett nesligt stillasittande och en blygsam ro». Och
ridderskapet och adeln »betygade med allmänt handklap-
pande och tacksägande sitt besynnerliga nöje och fägnad».

Även vid utskottsvalen segrade krigspartiet på riddar-
huset utefter hela linjen, och ungdomar på några och tjugu
år, som ännu blott gjort sina första steg på ämbetsmanna-
banan, insattes på de mest betydande platser i sekreta ut-
skottet. Unga övermodiga gardesfänrikar och extra ordi-
narier i verken gjorde ogenerat storpolitik på riddarhuset
och använde hotelser och oväsen som argument i diskus-
sionen.

Även av borgarståndet blevo förespråkare för den nya
politiken insatta i sekreta utskottet. De främsta namnen
voro här två unga Stockholmsgrossörer vid namn Plom-
gren och Kierman, vilka skulle låta mycket tala om sig
i det följande. De ingingo med franske ambassadören ett
kontrakt att för en viss summa hålla borgarståndet på Frank-
rikes sida. Makten över sekreta utskottet låg således i Hat-
tarnes hand, och utskottet begagnade sin befogenhet hän-
synslösare än någonsin, under åberopande av nödvändig-
heten att hålla alla viktigare ärenden hemliga.

Underhandlingarna med Turkiet fingo nu ny fart. Sekreta
utskottet antydde, att Sverige skulle vara villigt att angripa
Ryssland mot subsidier och löfte av Turkiet att icke sluta
fred, förrän Sverige återvunnit sina förlorade länder. En
av utskottets egna ledamöter, major Malkolm Sinclair,
som förut varit utsänd till krigsskådeplatsen för att skaffa
svenska regeringen säkra underrättelser, blev i djupaste
hemlighet skickad som kurir till Turkiet. Men innan Sin-
clair lämnat Stockholm, hade ryske ministern därstädes
redan underrättat sitt hov om hans resa och uppmanat
det att söka uppsnappa honom på vägen. — Det var även
vid denna tid, som uppgörelse träffades med Turkiet an-
gående Karl XII:s skulder.!

På hösten 1738 återupptogos också, efter tre års avbrott,
underhandlingarna med Frankrike, som nu fann tiden vara

Se sid. 239 och 618—6192.
