628 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

inne att för framtida behov hålla Sverige berett till an-
grepp på Ryssland. Om vwvillkoren var man snart ense: de
båda makterna förpliktade sig att icke ingå eller förnya
några förbund med andra makter utan inbördes samtycke.
Sverige skulle årligen i tre år få 300,000 rdr i subsidier.

k

Horns statskonst hade lidit ett fullständigt nederlag.
Inom sekreta utskottet arbetades för högtryck på anmärk-
ningar mot hans ämbetsutövning. Men ännu hade hans
fiender så stor respekt för honom, att de hellre ville se honom
frivilligt draga sig tillbaka än med våld driva honom bort.
Då böjde sig den gamle för stormen och begärde i december
1738 avsked från sina ämbeten. Det beviljades genast un-
der storartade hedersbetygelser. Ständerna beslöto, att
han för livstiden skulle få behålla sin rådsvärdighet och sina
löner.

Men Hattarnes seger var icke fullständig, med mindre
än att även Horns trogna anhängare drivits ut ur regeringen.
Själva hade dessa dock ingen lust att frivilligt träda tillba-
ka. Det fanns därför ingen annan utväg än att anlägga en
juridisk syn på deras politiska verksamhet och döma dem
ovärdiga sina ämbeten. Så fick man då med ledning av
rådsprotokollen försöka leta upp anmärkningspunkter mot
de misshagliga riksråden. Det var idel småsaker, man fann,
men listan på dem fick ändå ett ganska imponerande utseende
genom sin längd. Och genom att skrika ut dessa obetyd-
liga saker, som om rikets väl eller ve berodde därpå, lyckades
de värsta skränfockarne efter en häftig kamp driva det där-
hän, att sekreta utskottet förklarade riksråden Bonde, Bielke,
Hård, Creutz och Barck förlustiga sina ämbeten.

Av de anklagade var den redbare och högt aktade Gustav
Bonde den mest betydande. Då Diben år 1730 avled,
hade Horn utsett Bonde att såsom rikskansliråd fylla plat-
sen efter den döde. Sedan dess hade han vid Horns sida tro-
get burit den tyngsta bördan av utrikespolitikens ledning.
Bonde var också den, som det var svårast att bringa på fall.
Hattarne lovade honom därför, att om han frivilligt lämnade
kanslikollegium, skulle han få stanna i rådet. Men han kun-
