633 ARVID HORN LEDER SVERIGES ÖDEN.

mer och mer lärer frambära ädla och oskattbara frukter,
bestående i en obesmittad gudsdyrkan, en oföränderlig vörd-
nad för överheten, en uppriktig enighet mellan dem, vilka
nu den undersåtliga plikten åliggers o. s. v. Undras, hur
många som kunde hålla sig allvarsamma vid åhörande av
dessa mer än vanligt osanna officiella fraser!

& x

Det märktes, att nya händer fattat statsrodret. Den gam-
le beprövade statsman, som så länge med heder stått på sin
post, hade dragit sig tillbaka undan partilidelsernas stormar.
Han fick dock leva länge nog för att skåda det elände, som
skulle bryta in över hans land i och med avstegen från
hans egen försiktiga statskonst. På sin egendom Ekeby-
holm avsomnade han den 17 april 1742 efter en levnad av
78 år. Med lugn gick han döden till mötes. När han kände
slutet nalkas, tog han farväl av sin unge son men ville ej, att
han skulle stanna kvar, tills dödsarbetet började. »Jag vets,
sade den finkänslige åldringen en stund efter det ynglingen
avlägsnat sig, »att det skulle kosta på min unge son att se
min bortgång. Sådant är intet nyttigt. Jag vill därföre be-
fria honom från en så rörande åsyn.»

»Med Horns tillbakaträdande ur statslivet var deti, säger
vår främste nu levande kännare av frihetstiden, »slut på den
tidigare frihetstiden, vilans och fridens epok. Den fullt ut-
vecklade parlamentariska epoken, partiregeringarnas tid, var
kommen med dess rikedom av glans och elände, av skiftande
personligheter och spännande scener, av hög andlig kraft och
moralisk uselhet. Den typiska frihetstiden begynner, och
Arvid Horns Sverige går underliga öden till mötes.»
