DE SVENSKA KRIGSFÅNGARNE I RYSSLAND. 463

En annan framstående svensk vid namn Lorenz Lange
blev ryskt kansliråd och gjorde flere karavanresor genom
Sibirien och Mongoliet till Peking, där han i ett par år ver-
kade som tsarens agent med uppgift att inleda handels-
förbindelser med kejsaren av Kina. I två år vistades han
i den kinesiska huvudstaden såsom rysk ministerresident.
Vid en audiens hos kejsar Kien-Long fick han av honom
kännedom om freden i Nystad. Att kejsaren av Kina in-
tresserade sig för Sverige framgår av den engelske resenä-
ren John Bells skildring av en diner vid kejserliga hovet i
Peking. »Kejsarem, heter det, »frågade om åtskilliga fur-
star och stater i Europa, om vilkas makt till lands och
sjös han var väl kunnig. Men framför allt undrade han,
huru konungariket Sverige kunnat så länge hålla ut mot
en så stor makt som Ryssland.»

I den kinesiska litteraturen förekommer Karl XII:s och
Sveriges namn redan tidigare. År 1712 företog en kines till-
sammans med en kalmuckisk furste en resa genom Sibirien,
under vilken han sammanträffade såväl med guvernören furst
Gagarin som med svenska krigsfångar. I sin reseberättelse om-
talar han, att konungen i Sverige hette Ka-Lu-Losch (Caro-
lus), var 33 år gammal och hade sitt residens i Se-Ti-Ko-Eul-
Ma (Stockholm). Gagarin hade idel lovord för Si-Fey-Ye-
Se-Ko (svenskarne).

För att återgå till Lorenz Lange, blevo hans dagböcker
från vistelsen i Peking och från hans färder dit utgivna på
tyska, franska och engelska och mycket uppmärksammade
inom den geografiska litteraturen.

Egendomliga öden upplevde den svenske styckjunkaren
Johan Renat, som gick i rysk tjänst och deltog i ett krigs-
tåg mot kalmuckerna år 1716. Då blev han krigsfånge hos
detta folk, som han »lärde att smälta järnmalm, gjuta ka-
noner och bomber och sedan förde i fält mot kineserna. Han
återvände 1733 till fäderneslandet genom Sibirien och Ryss-
land efter att ha samlat en ofantlig förmögenhet.» Så be-
rättas det i ett historiskt arbete om Ryssland.

Inbördes osämija.

Vårt medlidande med de fångna karolinerna och vår
beundran över deras ståndaktighet i lidandet får dock icke
