Hattarne ställa till krig.

slut. Nu skulle Sverige med ett slag bli stort igen!

Hattarne hade utlovat det. Men ännu var icke
svenska folket villigt att gripa till svärdet. Det tyckte
sig ha fått nog av krig och elände. Då inträffade kort efter
riksdagens slut en händelse, som satte sinnena i brand.

l :N ny tid var kommen. På vilan och friden var det

Sekreta utskottet hade avsänt en av sina ledamöter, major
Malkolm Sincelair, till Turkiet för att underhandla om för-
bund mot Ryssland. På hemfärd med viktiga skrivelser
från sultanen, storvesiren och de svenska ministrarne i Kon-
stantinopel blir hans vagn på österrikiskt område, i Schle-
sien, upphunnen av en ryttarskara under befäl av två ryska
officerare. Först lura de honom och hans reskamrat, en
fransk köpman, att lämna ifrån sig sina vapen, varefter de
snoka igenom Sinclairs resgods. Sedan får fransmannen
bevittna, hur de föra reskamraten avsides från stora lands-
vägen till en närbelägen skogsdunge. Ett skott smäller, och
han ser majoren springa bland träden för livet under ro-
pet: »Min Gud! Jesus, min Gudb Ryssarne hack i häl efter
med dragna sablar, och reskamraten hör »flera hugg, all-
deles som i en gammal trädstam». Så slutar den hemska
scenen med de orden av den ene ryske officeren: »Den där
har fått, vad han förtjänar.» Därefter tillägna sig mördarne
Sinclairs bagage med inneliggande viktiga papper.

Först fem dagar efter mordet påträffades Sinclairs lik av
en herde. Ansiktet var alldeles vanställt — möjligen med
flit, för att den döde ej skulle igenkännas.
