8 HATTARNE OCH RYSKA KRIGET.

vilka blevo Sinclairs mördare. Männich ålade dem ej endast
att gripa Sinclair och bemäktiga sig hans papper utan
sockså, om tillfälle därtill gåves, söka döda honom».
Och denna åtgärd vidtog Miännich på kejserlig hög be-
fallning. Detta bestyrkes ytterligare därav, att Minnich
till stöd för sitt handlingssätt åberopade sig på en kejserlig
ukas, vari angivits bästa sättet att utföra det uppdrag,
Sinclairs mördare erhöllo.

Samtliga de i mordet deltagande ryssarne blevo sända
till Sibirien. Där höllos de under noggrann bevakning, för
att ingen skulle få veta, var de befunno sig. Men för öv-
rigt behandlades de väl och hugnades med ett par graders
avancemang. Huvudmännen i morddramat fingo för sä-
kerhets skull byta om namn.

Från svensk sida svarade man icke ett ord på alla ryska
regeringens högtidliga bedyranden, beklagade sig aldrig över
det skedda, begärde aldrig någon upprättelse. Man ruvade
över mordet, oförsonat — man bidade hämndens dag.

Och ute bland folket talades det om »Abels blod, som
ropar efter hämnd», och »Sinclairsvisan» flög kring landet i
avskrifter, sjöngs i var stuga och eldade sinnena.!

Visans författare, som var en fattig 21-årig student vid
namn Anders Odel?, framställer sig själv som en herde
vid namn Celadon och berättar, vad som hänt honom:

»Sist, när på ljuvlig blomsterplan
jag mina lamm utförde

och satte mig, som jag var van,
där jag bäst lärkan hörde,

så kom till mig en gammal man,
beprydd med silverhåren.

Han såg mig ganska gunstigt an
och hälsade: ”God måren!'»

Den gamle övertalade Celadon att följa med och förde
honom till »ett fasligt berg», vars port han öppnade »med

1 På Kungl. Biblioteket finns ej mindre än ett sjuttiotal olika
upplagor av visan. — ? Odel, som var en begåvad yngling, var präst-
son från Västergötland. Han reste år 1748 utrikes för att studera
sidentillverkning och blev sedan direktör för manufakturkontoret
Han levde till 1773.
