10

HATTARNE OCH RYSKA KRIGET.

Den tolfte var en sirlig, lång
och väl uppväxter hjälte,

den man kund” se ej enda gång
sitt karla-hjärta fällte.

Hans ögon voro oförskräckt
liksom på unga örnar;

hans styva nävar knyttes! käckt
som ramar uppå björnar.

Hans korta hår, som kämdes? opp;
avbildade en krona,

som var åt en så duktig kropp

en sirlig huvudbona”.

Ett tjockt gehäng, tre finger brett,
var spänt på blåa rocken;

en gruvlig pamp, den mången sett
nedsabla hela flocken,

satt, dragen till en tredjedel,

i detta gula bälte

och ville ut, ge den sin del,

som trotsat denne hjälte.»

Nu skyldrar slottets kämpavakt. »Ho kommer nu

dödens kamrar?

Strax lättes blanka dörren opp —
en svensker karl framträdde

med skjuten, sargad hjältekropp;
dock miner intet rädde.

Hans ansikt var med blod besköljt,
nedsablat, trampat, slaget,

och bröstet, som hans hjärta döljt,
had” grova skott intaget.

Hans hjärna satt i håret klent —
jag ryser det att nämna

men glädes, att ej är för sent
för himlen sådant hämna.

Han hälsade på svenskt manér,

då kungen nådigt svara”

och sad': ”Vi känna inte Er.

Vem skulle I väl vara?

”Jag är, sad” han, ”en svensk major.
Mitt namn är Malkolm Sinclair.
Min själ nu nylig” av mig for

från hjärtats vrår och vinklar.”»

1 Knötos. — ? Kammades.

till
