20 HATTARNE OCH RYSKA KRIGET.

förespråkarne för Hattarnes politik. Till lön fick han såsom
volontär under kriget njuta majors traktamente o. s. v.

Även konungen hugnades med en belöning, för att han
givit Hattarne ett gott handtag genom att tillstyrka kriget.
Han fick nämligen tillstånd »att med en grevlig familj öka
de svenska ätternas antals. Meningen därmed blev uppenbar
följande år, någon tid efter drottningens död, då konungen
utnämnde sina bägge söner med fröken Taube till grevar med
namnet Hessenstein.

Den 22 augusti 1741 åtskildes riksens ständer. Samma
afton — det var nära en månad efter krigsförklaringen —
steg lantmarskalken ombord för att bege sig till skådeplatsen
för de väntade bragder, som skulle återge Sverige dess stor-
maktsställning.

Vid ett särskilt samtal med Lewenhaupt hade konungen
frågat generalen, om han gjort upp sin fälttågsplan. Då hade
Lewenhaupt stolt pekat med fingret på sin panna och svarat:
»sMin plan har jag där.» Längre kom den visst aldrig.

Den gamle konungen hade flere gånger förnyat sitt er-
bjudande att själv åtaga sig överbefälet, och det med en
iver som verkligen tydde på att han gärna ville utbyta råd-
kammarens kvalm mot en härförares friare och ärofullare
arbetsfält.

Han t. o. m. spionerade på ständerna för att få veta, vem
de tänkte utse till överbefälhavare. Uppdraget att »agera
minister och höra sig därom i tysthet» anförtrodde konungen
åt Karl Tersmeden, som stod mycket väl hos Hans Maj:t.
Han förstod på konungen, att denne själv hade lust att
kommendera armén. Kung Fredrik bad också sin gunstling
att försiktigt söka bringa sina vänner på samma tanke. Själv
var Tersmeden nog finkänslig att med tanke på den ärorika
tid, som då skulle randas för svenska armén, utropa: »Ack,
vad vi då vore lyckligal»

Men den gamle konungen fick alltid av sina trogna under-
såtar ett nej, inlindat i de vackraste ord av ömhet om hans
dyrbara person.
