24 HATTARNE OCH RYSKA KRIGET.

var Lewenhaupt ej mannen. Han hade begått det oförlåtliga
felet att framkalla ett gynnsamt tillfälle utan att vara beredd
att draga nytta därav. Generalen lät nöja sig med vackra
fraser om den nya kejsarinnans »naturliga billighet och upp-
riktiga avsikter» och gick in på stillestånd på obestämd tid.
Den 6 december drogo sig de svenska trupperna tillbaka över
gränsen.

Elisabet ämnade emellertid undanröja all fara för att hon
skulle behöva underkasta sig någon förödmjukande upp-
offring av landområden till Sverige. Så snart hon kände
sig tillräckligt fast i sadeln, uppsade hon alltså vapenvilan.
Det var i februari 1742.

Den svenska armén var då försvagad genom sjukdomar, som
härjat i de usla vinterkvarteren. En lång tid hade manskapet
fått ligga i jordkulor, där kläderna möglade och ruttnade på
kroppen, medan de förplägades med dålig och otillräcklig
föda. Prosten Tiburtius, som då var präst vid livgardet,
berättar, att på den plats, där detta regemente förlades, var
stanken »stygg av döda och illa nedgrävne båtsmän, ty här
låg en fot, där en arm m, m. uppe utur mullenms. Björne-
borgs regemente fick ligga ute i tält på bara marken, utan halm
ända till in i november. På de fyra månaderna november—
februari dogo 2,000 man av armén, och sjuksiffran kom sällan
under 4,000 man — ofta var den betydligt högre. Tiburtius
har en ohygglig skildring av tillståndet vid denna tid:
»Jordkulorna, som manskapet legat i på hösten och vintern,
nyttjades nu till dödgravar. De nakna kropparna kastades
varvtals däruti, och så nedstjälptes taket på dem. En del
kompanier sparde tillhopa några dagar, tills de fingo 19 å
20 döda kroppar, och lade emellertid! liken uti dörrlösa ut-
hus, så att hundarna nattetiden åto av de döda kropparna.»

På insiktsfulla läkare var det samma brist vid armén som
på flottan, där tillståndet under vintern ytterligare förvärrades,
så att besättningarna på de fartyg, som då lågo kvar i Fin-
land, nästan alldeles dogo ut.

En ung officer, den sedan så framstående hattchefen Axel von
Fersen, berättar: sArmén led brist på allt; där fanns ingen
marketentare i hela armén. Generalen måste på sitt eget

1 Under tiden.
