30 HATTARNE OCH RYSKA KRIGET.

omdöme, tvåhundra man bakom en förhuggning skulle kun-
nat möta hela regementen. Även den starka försvarsställ-
ning, som skulle skydda Fredrikshamn, utrymdes av sven-
skarne. Men när turen kom till denna stad med dess gynn-
samma försvarsläge, yrkade såväl Buddenbrock som stadens
gamle beprövade kommendant, den 78-årige generalmajor
Bousquet, på att man skulle hålla stånd där. Fast fienden
var blott obetydligt överlägsen och svenska flottan behärskade
kusten, och fast det gällde en plats, där stora förråd voro sam-
lade, gav Lewenhaupt order om reträtt. Fästningen utrym-
des, de grova kanonerna sprängdes utan att ha lossat ett enda
skott, och svenskarne satte eld på staden med dess värde-
fulla förråd. Nu gick allt med sådan raskhet, att Fredriks-
hamns invånare knappt hunno rädda något av sin egendom,
så framt de ej varit förutseende nog att göra det förut.

Genom Fredrikshamns oförsvarliga prisgivande åt förstö-
relsen hade Lewenhaupt förlorat sista resten av sitt anseende
och därmed också förtroendet till sig själv. Man såg honom
i missmod vid reträtten blottställa sitt liv för fiendens kulor,
liksom anade han, att ett värre öde väntade honom. Hädan-
efter överlät han allt avgörande åt den månghövdade krigs-
konseljen. Krigstuktens band lossnade allt mer. Flottans
befälhavare struntade fullständigt i hans order, och ej mycket
bättre var det ställt med disciplinen vid armén.

Hela 1742 års »krig» blev ett ideligt återtåg från den ena
starka ställningen till den andra vid blotta underrättelsen om
att fienden nalkades.

T. o. m. en av Lewenhaupts varmaste beundrare bland
officerarne hade som stående uttryck i sina brev till hustrun:
»Vi springa — vi springa utan att ens veta, om vi äro för-
följda. Hittills ha vi sprungit. Kanske måste vi springa ännu
längre. Men fråga mig ej varför eller för vem, ty det vet jag
ingenting om; och jag är ej den ende, som det är obegripligt
för.>

Det var ord, som svuro något mot Tessins ståtliga dekla-
mation tidigare på året, då han skrev till sin fru om »äran att
lida för fäderneslandets räddning och oberoende eller åt-
minstone trösten att bli begravd under dess ruiner, med vapen
i hand till dess försvar».

Kapten Tersmeden berättar en liten episod från återtåget,
