RYSKA KRIGET 1741—1742. 3v

fordrade han så mycket som av sig själv. Aldrig sparade han
sig, aldrig väjde han för faran. Det är en sådan man, som
svensken trofast följer i liv och död. Om andan i hans lilla
trupp vittna ock sådana brev som detta från en av hans offi-
cerare, efter det Freudenfeldt lämnat sina gossar i Finland
till en tid och fortsatt över till Umeå: »Här är riktig confu-
sion,! sedan vi miste vår välsignade general. Gud låte honom
snart komma till oss igen! Här talas mycket om retirader;
Gud bevare oss! Här finnas några gossar, som vilja stå.»
Freudenfeldt hörde till de män, som äro oersättliga. Hade
vårt land på den tiden ägt många sådana som han, så skulle vi
ej ha behövt med blygsel minnas det ryska kriget. Men med
den partisöndring och rådvillhet, som överallt rådde, var
tanken på att återtaga Finland dömd att misslyckas. Någon
folkresning blev det ej av, och de ryska förstärkningar, som
anlände fram på våren, gjorde slut på alla utsikter att gå
anfallsvis till väga.
Litteratur: Riksrådet och fältmarskalken m. m. grefve Fredrik
Axel von Fersens historiska skrifter, utgifna af
R. M. Klinckowström: del I; häft. 2 rdr rmt.
Vilh. Gabr. Lagus, Anteckningar rörande 1741 och
1742 årens finska krig.
Niklas Tengberg, Bidrag till historien om Sveriges
krig med Ryssland åren 1741—1743; häft. 2 rdr 80
Ore.
[Tiburtius,] Historia om finska kriget åren 1741 och
1742.
M. G. Schybergson, Anteckningar om försvarskriget
i Savolaks och Karelen åren 1741—1742 (Skrifter
utgifna af Svenska litteratursällskapet i Finland VI).
Amiral Carl Tersmedens memoarer: del III, utg. af
Nils Erdmann; häft. kr. 5: —
Carl Gustaf Malmström, Kristofer Freudenfeldt (i
författarens »Smärre skrifter»).

1 Villervilla.
