42 HATTARNE OCH RYSKA KRIGET.

140. Eric Olofsson Uggla

142. Anders Andersson Skåtte
145. Eric Ersson Warg

147. Lars Jonsson Ljkagodh.

Betecknande för situationen är följande lilla bild ur kap-
ten Tersmedens memoarer, vilken ger oss liksom en blixt-
lik belysning över rådsregeringens hjälplöshet. Berättaren
hade fått i uppdrag att värva folk för flottans räkning,
men snart började värvningspengarna tryta, ty utrednings-
kommissionen lovade runt men höll tunt. Då blev det oro
bland »de otamda och odisciplinerade» sjömännen, vilka
antogo ett hotfullt utseende, ideligen hängde honom i hä-
larna och fordrade att få sina pengar.

Men efter nära en månads väntan lyckades äntligen ut-
redningskommissionen infria sina löften och ge Tersmeden
pengar. När han den dagen gick Storkyrkobrinken fram,
fick kaptenen, som han berättar, vuti Kyrkobrinken utan-
för Utredningens hus se en faselig mängd sjöfolk samlade.
Hans Excellens Rosen talade genom fenstret vid dem. Jag
hörde tillika skrik och stoj bland folket med ovett, vilket
föranlät mig gå dit och fråga, vad det var. Hans Excel-
lens slog igen fenstret, men när de började stoja på mig
om bedrägeri, öppnade han det åter, och jag fick dem
att tystna, i det jag ropade helt högt och med glad min:
”Tyst, gossar, nu har jag pengarna i fickan! Kom nu och
följ mig uppå stadshuset, skall ni få, vad ni bör hal

Detta gav en annan ton. ”Hurra” och ”Gud ske lov
skreks högt. Jag marscherade förut och hela folkhopen
efter mig Västerlånggatan utföre, där alla fenster öppnades
i förundran.»

Rådsherren och generalen, den tappre karolinen Gustav
Fredrik von Rosen, som från utredningskommissionens
fönster parlamenterar med en skara sjöfolk, som skräna
och äro ovettiga — den scenen är ett värdigt förspel till
vad som skulle inträffa längre fram på våren.!

! Se sid. 45.
