HATTARNE LYCKAS RÄDDA SIN MAKTSTÄLLNING. 43

För att förekomma den hotande efterräkningen och vinna
tid att samla anhängare hittade Hattpartiets ledare på att
rikta uppmärksamheten åt annat håll genom att väcka
den brännande frågan om tronföljden till liv.

De mera klarsynta Mösscheferna försökte genast få det
farliga beslutet därom upphävt, och det yttrades, att man
först borde tänka på att försvara kronan, innan man började
tala om att ge bort den. Men det var att tala för döva öron.
Bönder och borgare nappade ögonblickligen på lockbetet.
De enades om att för sin del välja hertigen av Holstein-
Gottorp till tronföljare och tillkännagåvo för de andra stånden,
att de ej ämnade låta sina deputerade deltaga i utskottens
riksdagsarbete, förrän tronföljdsfrågan var avgjord. Då hade
adel och prästerskap ingenting annat att göra än gå samma
väg och bifalla Karl Peter Ulriks val. En beskickning av-
sändes till Petersburg för att framföra underrättelsen om
valet och mottaga hertigens svar. Därjämte medförde den
fullmakt att avsluta fred, vilket ju var det egentliga syf-
tet med hela valet.

Men när sändebuden kommo fram till ort och ställe, be-
fanns det, att Karl Peter Ulrik övergått till den grekisk-
katolska trosbekännelsen och förklarats för rysk tronföljare.
Svenskarne fingo ock i rikt mått känna, att de represen-
terade en besegrad nation. De ryska statsmännen förkla-
rade, att kejsarinnan ämnade behålla hela Finland och
därtill fordra ersättning för krigskostnaderna. Dock skulle
det kunna prutas på hennes fordran, ifall svenskarne
valde till tronföljare hennes frände hertig Adolf Fredrik
av Holstein-Gottorp, en kusin till Karl Peter Ulriks far.
Med detta snöpliga besked fick beskickningen återvända på
nyåret 1743.

Redan därförut hade man i Stockholm fått vetskap om
att Karl Peter Ulrik ej längre var valbar, och andra namn
döko då upp i stället. Mest populär blev tanken på att välja
danske kronprinsen Fredrik. Man hoppades nämligen, att en
förening med Danmark och Norge skulle göra Sverige starkt
nog att reda sig mot Ryssland. Bönderna gladde sig dessutom
åt att sålunda få ett kraftigare konungadöme, som kunde
hålla herrarne i styr.

Den avgörande striden kom att stå mellan honom -och her-
