HATTARNE LYCKAS RÄDDA SIN MAKTSTÄLLNING. 45

den 12 april, dit länets nye hövding kallat ombud från samt-
liga Dalsocknarna. Påbudet mottogs med ett förfärligt larm
och rop, att inget manskap skulle gå ur stället, innan gene-
ralerna blivit straffade till livet och tronföljare vald. Oväsen-
det höll på i flere timmar, utan att landshövdingen, som
annars var känd för sin talträngdhet, kunde få en syli vädret.
Ja han undgick nätt och jämnt att bli misshandlad.

Regeringens försök att lugna bönderna hade blott motsatt
verkan, och slutligen beslöto de på ett möte i Mora att tåga
man ur huse till Stockholm för att göra slut på herrarnes rege-
mente. Den 30 maj 1743 gick budkaveln över Dalarne och
kallade Dalamännen att möta i Falun den 8 juni med fanor
och vapen.

Här organiserades formligt uppror. Bondehoparna drogo
därifrån i väg till Stockholm, väpnade med musköter, spjut
och spikklubbor. De förde med sig under bevakning lands-
hövdingen och landssekreteraren jämte några officerare. Varje
socken hade sina självvalda anförare, och högsta befälet för-
des av en bruksbokhållare Schedin, som fordom varit i både
svensk och preussisk krigstjänst. Men han hade till militär
rådgivare en major Wrangel vid Dalregementet, vilken dock
undvek att synas som ledare. Det var också bäst i stil med
hans uppträdande i slaget vid Villmanstrand, där knektarne,
enligt vad Tiburtius hört dem själva berätta, »stött honom
med knä för bakändan och sagt: ”Gack fram, kanaljel'» Men
ingen hade varit fräckare än han i att sföra en otidig mun»
mot Lewenhaupt.

Tukt och ordning rådde i denna upprorsskara, och våld
mot person eller plundring av enskild egendom bestraffades
eftertryckligt. Men ingen fick undandraga sig att deltaga
i upproret. De stillsamma tvingades med hotelser om brand
och mord att göra sällskap. Var hären drog fram, försåg
den sig ur kronans förråd med vapen och ammunition, mat-
varor och pengar. I Uppland och Västmanland reste sig be-
folkningen för att följa dalkarlarne, och från allmogen i Ros-
lagen inkom till bondeståndet en skrift med förklaring, att
den icke på villkor kunde tillåta, att ryska kejsarinnan
skulle tillsätta konung i Sverige. Men för danske kronprin-
sen ville de våga liv och lem. En liknande skrivelse avläto
sörmlänningarne.
