46 HATTARNE OCH RYSKA KRIGET.

Bönderna hade föresatt sig att själva valdagen vara i
Stockholm för att genomdriva danske kronprinsens val och
sutrensa ogräss, såsom de hade vänligheten att svara regerin-
gens utskickade. De talade också om att genast överlämna
regeringen åt danske kronprinsen och »skicka hem den gamle
tyskem. HRåd och ständer blevo ängsligare för var dag.
Många, både riksdagsmän och andra, reste sin väg i förskräckel-
sen. Ingen vågade taga itu med upproriska landsmän. Det
var ju »ett hett järn» att röra vid.

Dalmasarne fingo alltså obehindrat marschera på. På
morgonen den 20 juni såg man deras långa tåg röra sig fram-
åt på landsvägen norr om Stockholm. I tusental kommo de
inryckande, väpnade med bössor och spikklubbor och stänger
med -avbrutna liar på, kolonn efter kolonn i sina olika
sockendräkter med flygande fanor. I spetsen red Schedin
»med ett stort svärd vid sidan och pistoler vid sadeln», be-
rättar Axel von Fersen, som på konungens befallning travat
upprorsmännen till mötes för att hejda dem. Kung Fredrik
kom själv ridande i skritt ett stycke efter Fersen.

När Fersen framförde konungens befallning med orden
»Halt! Konungen kommerbh, blev Schedin alldeles vit i an-
siktet »som ett lärfts, Han tillkallade de olika socknarnas
anförare, och efter en stunds rådplägning åtlydde han Fersens
anmaning och red konungen till mötes. Om mötet mellan
de två berättar Fersen: »När vi voro några steg ridne, bad
jag honom stiga av hästen, emedan det vore mot respekten
att rida konungen till mötes. Han steg genast av och gav
hästen till sin adjutant. Jag presenterade honom för konungen,
som tilltalade honom nådigt för den goda ordning, han hållit
med sitt folk under marschen.s Konungen yttrade därpå,
att han önskade rida utmed hela truppen och bese den. Upp-
rorsskaran fick då genast befallning att lämna rum på lands-
vägen. Bataljon efter bataljon gjorde vänster om och skyl-
drade för sin konung, allt efter som han red förbi. Mitt inne
i marschkolonnen befann sig major Wrangel till häst. Han
saluterade med sin värja, men Hans Maj:t behandlade ho-
nom som luft.

När konungen återvänt till téten, talade han vid dalkarlar-
nes anförare, meddelade dem, att den efterlängtade freden var
sluten, och lovade, att om bönderna skickade några fullmäk-
