48 HATTARNE OCH RYSKA KRIGET.

ständerna, och sedan de tre högre stånden bifallit densamma,
blev den på övligt sätt kungjord med pukor och trumpeter,
medan bondeståndet ännu höll på att tvista om tronföljar-
valet. — Kort därpå kommo dalmasarne.

Nu, när alltså tronföljdsfrågan var oåterkalleligen av-
gjord, måste beslutet därom också upprätthållas, och det
blev mera fasthet i regeringens och ständernas uppträdande.

Följande dag anordnades sammanträde mellan ombud för
dalkarlarne och de fyra ståndens talmän jämte åtskilliga
andra riksdagsmän, vilka förehöllo upprorsmännen deras
olagliga framfart. Men dalkarlarne ropade, att freden vore
uppdiktad, och att generalerna borde straffas. De bullrade
och »voro rätt ovettigar, isynnerhet som »en del hade något
i huvudets», och samtalet måste avbrytas.

Det var hög tid att göra slut på detta tillstånd av laglöshet,
dess mer som det berättades, att nya upprorsskaror voro i
antågande från Västmanland, Uppland och Södermanland.
Höga vederbörande befarade också, att soldater och båts-
män skulle »bliva förförda till olydnad, om de finge tala
vid sina rotebönder».

Den 22 juni fingo trupperna befallning att kringränna dal-
karlarnes högkvarter på Norrmalm. Medan trupperna intogo
sin ställning, offentliggjordes under trumslag ett kungligt
påbud, att var och en av dalallmogen, som före visst klock-
slag nedlade vapen och begav sig ur staden, skulle bliva
strafflös, men de övriga komme att anses såsom förrädare.
Dalkarlarne svarade å sin sida med att slå alarm och sam-
lade sig på Gustav Adolfs torg och tillstötande gator. Nu
sökte såväl truppernas överbefälhavare, riksråden Adlerfelt
och Rosen, som lantmarskalken, en del officerare och andra
att tala förstånd med de upproriska och lyckades' också
förmå många av dem att fredligt lämna staden. Men
den stora hopen var döv för alla föreställningar. Tersmeden,
som var bergslagspojke från Larsbo bruk i trakten av
Ludvika, gick fram till Morakarlarna, bland vilka han
tyckte sig känna igen några, som varje år brukade komma
till Larsbo på arbete. Han träffade just på en anförare vid
namn Masas Anders. »Jag frågade honom», berättar Tersme-
den, som han kände mig?» — »Ska vi int känna däg? Du är
Larsboherrens sonl» — »Nå gossar, efter ni känna mig, var
