58 HATTARNE OCH RYSKA KRIGET,

anses ha haft, hur vanärande fläckar de än äro på den
svenska riksdagens historia.

För Danmark var det ej nog med att alla ansträngningar
och kostnader för att uppnå en ny union med Sverige varit
förgäves; rikets hela framtid syntes till och med hotad av det
holsteinska husets upphöjelse på både Rysslands och Sveriges
tron. Danska regeringen var under sådana förhållanden all-
varligt betänkt på krig och sammandrog trupper både på
Själland och i Norge, medan danska flottan gick ut fullt krigs-
beredd. Faran för Sverige var så mycket större, som jäs-
ningen bland allmogen ingalunda lagt sig utan när som helst
kunde bryta ut i uppror igen. Missnöjet underblåstes också
av danska officerare, vilka av sin regering skickades ut som
uppviglare, kanske med tanke på att de missnöjda bonde-
skarorna kunde behöva anförare. Och i Köpenhamn mot-
togos missnöjda svenskar med öppna armar. De kunde alltid
ge en del goda råd och anvisningar.

För att möta faran sammandrog svenska regeringen trup-
per i Skåne och på gränsen mot Norge. Men armén var inte
mycket värd efter kriget i Finland, och — vad som var ännu
värre — allmogen var icke att lita på. Faran för att fienden
skulle röna medhåll inom landet ingav regeringen en sådan
känsla av vanmakt, att den försattes i den pinsamma nöd-
vändigheten att söka skydd hos den gamle arvfienden i öster.
Ryssland hade nämligen i freden i Åbo iklätt sig förplik-
telse att bistå Sverige mot fientligheter, som kunde föror-
sakas av tronföljarvalet. Med största beredvillighet fullgjorde
Elisabet denna förbindelse, ty Rysslands stora vinst av freds-
fördraget låg just i att hon fått tillfälle att beskydda den
ena skandinaviska staten och hota den andra. Först gav
kejsarinnan befallning åt ryska flottan att ge sig ut på kryss-
ning i Östersjön för att iförening med den svenska avskräcka
danskarne från landstigning. Sedan överfördes 11,000 man
på ryska galärer till Sverige för att övervintra där. Trup-
perna, som skulle underhållas på Rysslands bekostnad, blevo
förlagda huvudsakligen omkring Nyköping och Norrköping,
och galärerna fingo taga sin vinterhamn vid Stäket.

Man kan lätt tänka sig, med vilka känslor menige man skulle
betrakta denna säkerhetsvakt av arvfiendens soldater, vilka
kommit för att skydda den tronföljare, som påtrugats Sveriges
