Keisarinnan Elisabets försök att tillvälla
sig förmynderskap över tronföliaren till-
bakavisas av Hattarne.

vid makten. De hade köpt Sveriges räddning med att

underordna sig fiendens vilja och taga en tronföljare,
som ingen av de väljande ens kände, mycket mindre hade
tänkt på förut. Kejsarinnan Elisabet hade naturligtvis räk-
nat ut, att den furste, som hade henne att tacka för sin
krona, skulle bli hennes evigt tacksamme lydkonung.

Men du onda och snöda värld! Vilken sällsynt pärla är
ej en oförgänglig tacksamhet! Den snälle Adolf Fredrik själv
hade nog inte varit svår att leda efter Elisabets önskan.
Men han hade en annan och närmare, som styrde honom, och
det var hans gemål, Lovisa Ulrika, syster till Preussens
störste och mest viljekraftige konung, Fredrik II, om vilken
hon själv påminde i mångt och mycket.

Det kom att få en viss betydelse för hennes politiska parti-
tagande, att den, som introducerade henne i svenska för-
hållanden, var Hattarnes mest lysande representant, Karl
Gustav Tessin,. I spetsen för en ståtlig beskickning avhämtade
han i Berlin tronföljarens brud för att följa henne till det nya
hemmet i Sveriges huvudstad, och därunder vann han i hög
grad hennes bevågenhet, liksom han å sin sida tjusades av
prinsessans skönhet och behag. Gustav III har till och med
i oGustavianska papperem» berättat, att Tessin var allvarligt
kär i hans mor. Påtagligt var åtminstone, att han var upp-
över öronen förtjust i henne.

Men så var också Lovisa Ulrika en strålande uppenbarelse.
Det märktes på det intryck, hon gjorde på den unge kammar-

HATTARNE hade med knapp nöd lyckats hålla sig kvar
