86 HATTARNE SOM FÖRSVARARE AV VÅRT OBEROENDE.

stor mängd personer blevo också vid denna riksdag hugnade
med ständernas rekommendationer till ämbeten och tjänster.
Därför blevo stånden också formligen belägrade av befattnings-
sökande, som trängdes i deras förmak i bidan på att få före-
träde för att rekommendera sig själva eller söka beveka
ut- och ingående riksdagsmän ati åtaga sig deras sak. Att
mången ledamot av riksens maktägande ständer därav gjorde
sig en inkomstkälla, är ganska troligt.

Förgäves höjdes varnande röster mot det farliga godtycke,
som på detta sätt kom att vidlåda befordringsväsendet. Vart-
enda stånd ogillade och beklagade någon gång dessa olag-
ligheter — och fortfor ändå därmed. Också uppgingo be-
fordringsärendena vid denna riksdag till ett par tre hundra.
Ingen kunde kraftigare varna mot dessa orättvisa tjänste-
tillsättningar än prosten Serenius. Men det hindrade icke,
att han en vacker dag begärde ständernas förord för sin bro-
der att bli befordrad till häradshövding. Och denna be-
gäran blev med nöje bifallen. Att riksdagsmännen skulle
äga att sörja för de sinas avancemang ansågs som en na-
turlig sak.

Litteratur: Nils Arwidson, Blackwellska rättegången (Tidskrif-
ten Frey för år 1846).
Rudolf Kjellén, Samuel Åkerhielm den yngre och
de ryska stämplingarna i Sverige åren 1746—1749
(Historisk tidskrift för år 1894).

Ludvig Stavenow, Till belysning av partistriden
vid riksdagen 1746—1747.

Rysslands fortsatta förbindelser med
svenska landsförrädare.

ligen en tid av lugn. Man fick vara i fred för Korff,
vars oförskämda uppträdande slutligen föranledde ko-
nung Fredrik själv att skriva ett handbrev till kejsarinnan
och bedja henne återkalla sitt sändebud. Då äntligen fann
den ryska regeringen för gott att befria det svenska hovet
från honom. Hans efterträdare, Panin, var en försiktigare

SEDAN partilidelserna rasat ut på riksdagen, följde änt-
