Tronskiftet 1751.

räknade. Han blev då »efter ett väl lustigt samkväm rörd

av slag» i munnen och högra handen, dock ganska lindrigt.
Men anfallet upprepades snart med den påföljd, att hela
högra sidan av kroppen blev lam. Den 72-årige konungen
kunde numera knappt stappla omkring i rummen.

Minnet hade han delvis för alltid förlorat. Men tre ord
glömde han aldrig — de voro »Mops», hans knähund, samt tit-
larna »doktor» och »generalb. »Dessa tre namn», säger Fersen,
sutmärkte stundom konungar, fruntimmer, ämbetsmän, råder
eller främmande sändebud, varav de löjligaste misstag stun-
dom uppstodo.» Det var svårt för omgivningen att hålla sig
allvarsam, när Hans Maj:t titulerade en enkel lantpräst
»Herr general. |

Länge dröjde det, innan han kunde taga någon som helst
befattning med regeringsärendena, och när så skedde, var
det endast för formens skull — något inflytande på dem ut-
övade han aldrig mer. Han förmådde sällan ens underteckna
regeringsbesluten. I stället begagnade man en kunglig
namnstämpel, vilken förfärdigats redan 1741, för att han
skulle slippa besväret med att skriva under mindre viktiga
regeringsbeslut.

Det vittnar om en av naturen märkligt god fysik, att
den gamle vällustingens stofthydda kunnat hålla ihop så
länge — så som han stormat på sin hälsa. Det är dock
ett tilltalande drag hos honom, att han förblev Hedvig
Taube trogen, så länge hon levde. Det visar, att han
ändå var mäktig av verklig kärlek. Att den kvinna, som
hban av politiska skäl äktat, ej förmådde väcka denna känsla

PÅ våren 1748 var det tydligt, att Fredrik I:s dagar voro
