TRONSKIFTET 1751. 107

På Fredrik I kunde, menar Höpken, samma eftermäle till-
lämpas, som den engelske konungen Karl II fick: »Han sade
aldrig något dumt och gjorde aldrig någit klokt.» Det var
icke genom brist på begåvning, som kung Fredrik blivit en
skugga i Sveriges statsliv. Nej, orsaken låg i hans lättja och
bristände intresse för allt vad kultur heter. Hans likgiltighet
därför skall ha gått så långt, att sedan hans uppfostran var
slutad, han aldrig tog i en bok. Denna motvilja för läsning
berövade honom också på äldre dagar en välgörande förströelse.

Under de tre sista åren av sitt liv hade Fredrik I kunnat er-
sättas av en namnstämpel, utan att just någon förändring
märktes. Så vande sig svenskarne vid att betrakta konunga-
värdigheten som en tom prydnad. Skulle det lyckas för hans
efterträdare att återställa vördnaden för tronen och återupp:
rätta konungamakten ur dess förfall?

z +
x

Adolf Fredriks tronbestigning försiggick i djupaste lugn.
Därmed vederlades alla rykten om planer på att omstörta
författningen vid tronskiftet. Kejsarinnan Elisabet fick ingen
anledning att inblanda sig i Sveriges inre förhållanden. Tvärt-
om skyndade hon att betyga Adolf Fredrik sin vänskap och
förklara för de utländska hoven, att hennes farhågor för
suveränitetens införande i Sverige blivit undanröjda genom
Adolf Fredriks konungaförsäkran, vadan hon ämnade leva
i vänskap med sin granne.

Den nye konungen var dottersons dotterson till Gustav
Adolfs syster Katarina, Karl X:s mor. Det rann således en
droppe av Vasarnes blod i hans ådror, men den var inte lätt
att upptäcka. Adolf Fredrik var helt rätt och slätt en snäll
hedersman, som, för att begagna en gunstlings ord, »såg
nådig ut t. o. m. på ryggen».

Den gustavianske frihetsentusiasten Adolf Ludvig Hamil-
ton säger i sina memoarer om den nye konungen, att »i
dess yttre utseende lyste all den fromhet, som utgjorde
Dess karaktär, i Dess ögon all den enfald, som kunde
trankilisera!? den frihetsömmaste natiom. Men han säger

! Lugna.
