TRONSKIFTET 1751. 113

endast med svårighet lät han av stånden förmå sig att över-
taga den svåra posten.

Höpken ver, liksom Tessin, en av Sveriges ypperste välta-
lare och skriftställare. I hedersnamnet »Sveriges Tacitusr
ligger, med reservation för dess påtagliga överdrift, beundran
för en vältalighet, som var av mera kärnfullt slag, liksom ock
hans bildning var gedignare än Tessins. Höpken förenade
rika snillegåvor med en nobel och rättrådig karaktär, men hans
begåvning var lagd mera åt det vetenskapliga och filosoferande
hållet än åt det handlingskraftiga. »Till huvud och karaktär
var han», som Geijer säger, »en tvivlare.» Han blev därför,
trots sin ädlare daning, Tessin underlägsen som statsman —
eller kanske rättare sagt därför att han var en noblare per-
sonlighet, som kände motvilja mot politikens ränkspel. Till
partiman var Höpken egentligen icke skapad. Därför över-
gick också den verkliga ledningen av Hattpartiet, trots hans
kanslipresidentskap, snart till Axel von Fersen. Hans kri-
tiska läggning gjorde honom skarpsynt även för sina egna
fel. Ännu medan han står på höjdpunkten av sin bana,
avlägger han i sina memoarer följande politiska självbe-
kännelse: »Med mycken lust att tänka äger jag ingen aktivi-
tet; med tämmelig skickelighet att utarbeta saker i ett kansli
eller i min enslighet har jag ingen skickelighet att med konst
bedriva dem vid ett hov eller ibland en menighet; mycken
hypokondri och därför många humörer, vilka skämma många
saker; mycken lystnad att synas värdig de största tjänster,!
ingen lystnad att äga dem, varigenom händer, att jag oftare
blir mera återhållen och försiktig, än nyttigt vara kunde.
Alla desse med flere egenskaper kunna lätteligen förorsaka
hos mig stora fel, dem jag, som sagt är, icke ärnar undandölja
utan med största uppriktighet bekänna, så ofta tillfälle därtill
gives.s

När det gäller en så märklig man, kan det ha sitt intresse
att av hans påbörjade levernesbeskrivning inhämta, att han
kom till världen för tidigt, i sjunde månaden, och första tiden
av sin levnad var så svag och sjuklig, att man trodde, att han
snart skulle dö. »Dock har jag sedermera», skriver han vid
55 års ålder, vigenom Guds nåd njutit en jämnare och bestän-
digare hälsa än någon av mina bröder intill närvarande tid.

1 De högsta ämbeten.
