132 HOVPARTIETS REVOLUTIONSFÖRSÖK.

prinsen, visade honom. Men det kunde ju — tillfogade han —
ej vara annorlunda, då prinsen dagligen såg, hur hans guvernör
bemöttes. Konungen kom till, klädd i sin storblommiga natt-
rock. Den upprörda ordväxlingen övergick till en formlig
träta, och från båda sidor drog man fram alla möjliga gamla
oförrätter, verkliga eller inbillade, som man gått och samlat
på under åratal. Till slut blev konungen alldeles blek av vrede
och famlade efter en eldgaffel, vilken drottningen dock lycka-
des avhålla honom från att begagna. Den allt annat än upp-
byggliga scenen slutade med att Tessin gick sin väg under
förklaring, att han ej längre kunde stanna hos kronprinsen
eller vid hovet. Det väckte kolossalt uppseende, och folk
tog ivrigt parti antingen för Tessin eller för hovet.

Kronprins Gustav har i sina memoarer givit en annan
färgläggning åt brytningen: »Greve Tessin hade fattat en
häftig passion för drottningen. Han hade även varit nog
djärv att för denna prinsessa förklara sin kärlek och göra
henne propositioner, nog avlägsna från den vördnad, man
är skyldig sin överhet. Drottningen dolde länge hans oför-
skämdhet för konungen, men slutligen gick greve Tessins
kärlek till en sådan ytterlighet och blev drottningen så be-
svärlig, att hon för konungen upptäckte den hemlighet,
som hon så länge förtegat. Det hände även, att konungen
en dag inkom, då greve Tessin till den grad glömt den vörd-
nad, han var drottningen skyldig, att han kastat sig för
hennes fötter. Ordväxlingen var häftig och slutade med
en förskräcklig eclat, jag menar greve Tessins nedläggande
av sitt guvernörsämbete och avlägsnande från hovet. Emel-
lertid gåvo så han som konungen andra skäl därtill; vilket
har kastat över hans hastiga reträtt ett mörker, som ännu
för publiken ej är skingrat.»

Angående tvistefrågorna inom författningen vädjade både
konung och råd till ständernas dom. Från bägge sidor arbe-
tade man för att vinna bundsförvanter till den avgörande
riksdagskampen. Som vanligt kringspredos skrivelser om
stridens orsaker — naturligtvis starkt partifärgade. Men ett
ännu mäktigare vapen kom nu för första gången till använd-
ning, då rådsherrarne och deras vänner på våren 1755 började
utge en politisk veckotidskrift med namnet »Ärlig svensk».
