138 HOVPARTIETS REVOLUTIONSFÖRSÖK.

Han hade därvid till sitt förfogande medel, som sekreta ut-
skottet anvisade, att av honom utan redovisningsskyldighet
användas till »kunskapande». Den därför beviljade summan
steg under riksdagens lopp så småningom till det ansenliga
beloppet av 30,000 daler silvermynt.

Även Hattarnes spioner hittade på att förpläga bönder,
tills dessa pratade bredvid mun. Så skröt t. ex. en riksdags-
bonde från Dalsland vid namn Anders Olofsson med att han
varit uppe hos konungen, där han blivit trakterad med vin,
fått sitta på en röd sidenstol och snusa ur kungens egen dosa
m. m. Han blev genom sekreta utskottets försorg satt inom
lås och bom — för förgripliga utlåtelser om Kungl. Maj:t,
hette det. Samtidigt häktades också en livdrabant Silfver-
hjelm, som villigt sprungit omkring och agiterat för hovets
räkning. Han hade bland annat sagt, att ständernas plurali-
tet var köpt, och kallat stora sekreta deputationens be-
tänkande »en mölja».

Dagen innan stånden skulle samlas för att utse den depu-
tation, som skulle till konungen överlämna deras utlåtande
angående tvisten mellan honom och rådet, voro tre riksdags-
män av bondeståndet uppe hos kungen, som språkade med
dem och med tårar i ögonen kallade talmannen och sekrete-
raren »samvetslösa». Hans Maj:t ville icke direkt råda all-
mogen att kasta ut dem, ty det vore »farligt», men han hade
sagt, att bondeståndet hade orsak nog att så göra. Med gråten
i halsen kommo bönderna ut från konungens rum under hög-
ljudda förbannelser över dem, som voro så »samvetslösa».

Dagen därpå — det var den 29 november 1755 — märktes
genast i bondeståndet, att luften var laddad med oväder,
och detta bröt ut, då fråga väcktes om att utse den depu-
tation, som skulle följa talmannen till konungen. Värmlän-
ningen Lars Larsson från Mossängen, en av de tre bönder, som
föregående dag varit uppe hos konungen — för resten en av de
värsta bråkmakarne från 1747 års riksdag —, tog med ens i
»smed mycken häftighet> och förklarade, att inga deputerade
skulle få gå, innan man voterat om saken. Häri instämde
Erik Pehrsson i Herrsta, Stockholms län, »med iver och un-
der många slag i skranket, varvid han satt», ävensom Erik
Månsson från Älsvborgs län, som tillade, att han en gång fått
gå ur ståndet — det var för otidigheter mot talmannen —
