ADOLF FREDRIK FÖRSÖKER UTVIDGA KUNGAMAKTEN. 143

bete bedöma de sökandes meriter, så följer härav, att därest
de samtliga tjänat oförvitligen och utan fel, tjänsteåren
bliva säkraste måttstocken och den, som därav äger de mesta,
måste ock äga den mesta förtjänsten och rättighet till be-
fordran framför yngre medtävlare.

Av fruktan för godlycklighet hade man alltså övergått till
det krassaste räknande av tjänsteår såsom enda befordrings-
grund. ”Tersmeden berättar, hurusom i ett glatt lag av
officerare nu skämtades över osatt den, som hinner bli gam-
mal, måste ofelbart, duglig eller oduglig, komma till de
högsta tjänster i rikets,. Det var byråkratin, som triumfe-
rade över sunda förnuftet. När tjänstebetänkandet före-
drogs på riddarhuset, fick man av dess förfäktare höra ett
sådant uttalande, som att ständerna hade att välja mellan
att bifalla betänkandet och att godvilligt giva sig till trälar
under kungligt godtycke.

I kraft av detta aktstycke fann sig t. o. m. en extra ordinarie
skafferidräng vid hovet ha orsak anföra besvär hos ständerna
över att han, som en tid skött inköparesysslan vid hovet, blivit
skild därifrån. Hans klagomål blevo dock avvisade och han
själv näpst för missfirmliga tillmälen mot överstemarskalken.

För att omöjliggöra all gensträvighet från konungens sida
mot rådets beslut och förhindra vidare dröjsmål med ärendens
expedition beslöto ständerna att återinföra bruket från Fredrik
I:s sista år med en kunglig namnstämpel. Den skulle av rådet
användas, därest konungen icke efter en eller två föreställ-
ningar från rådets sida själv underskrev sådana mål, som bli-
vit avgjorda. Så här såg konungens vikarie ut:

&?da% &%Jn%%

Adolf Fredriks namnstämpel.
