146 HOVPARTIETS REVOLUTIONSFÖRSÖK.

Utom sig av harm svarade Lovisa Ulrika, att sekreta ut-
skottets begäran innebure ett misstroende. »Jag skall därför»,
utbrast hon, röd av harm, »utbryta riksjuvelerna ur deras
infattning och återlämna dem, ty från denna stund håller
jag mig för god att bära dem. Men av Berlinjuvelerna, som
äro min egendom, kommer jag icke att tillåta någon inven-
tering.»

Detta hetsiga svar gav riksdagens ledare blott en kärkom-
men anledning att komma åt drottningen, som man ju visste
var själva roten och upphovet till konungens motspänstighet.
Ständernas svar kom också i en ytterst skarp skrivelse till
Kungl. Maj:t, vari de inför honom klagade över den ringakt-
ning, varmed drottningen länge behandlat rikets ständer,
råd och ämbetsmän, och det dåliga exempel, som därigenom
komme att inplantas i de kungliga arvprinsarnes unga
sinnen. »Hennes Majestätv, hette det vidare, särinkommen
i riket att vara Eders Maj:ts gemål men icke att öka regerings-
bördan — den borde vara drägligare för en så mild och rätt-
vis konung. Riksens ständer begära heller intet högre, än att
Eders Maj:t må ostörd få göra sina undersåtar lyckliga.»

Genom ytterligare skriftväxling drog saken ut på tiden,
och först i början av juni ägde inventeringen av kronjuvelerna
rum. De framlämnades utbrutna ur sina infattningar, men
de s. k, Berlinjuvelerna voro icke med. Först den 22 juni
var drottningen i tillfälle att uppvisa även dem — hon hade
då lyckats återfå dem från Tyskland — varefter de liksom
kronjuvelerna blevo överlämnade till räntekammaren. Men
vid det laget hade Lovisa Ulrikas förbittring urladdat sig
i ett revolutionsförsök.

Revolutionsförsöket.

Bland drottningens förtrogna hade det en lång tid knappt
talats om annat än hur man skulle genomföra statsvälv-
ningen — ty att den skulle ske, det var en given sak. Lovisa
Ulrika själv kom ideligen med nya förslag att stlälla till folk-
upplopp, men det ena var bara orimligare än det andra. En
