ADOLF FREDRIK FÖRSÖKER UTVIDGA KUNGAMAKTEN. 153

Frankrike. Deras näringspolitik med alla sina tvångsförord-
ningar ginge ut på att »en och annan grossmäktig borgare,
som näppeligen nöjer sig med en furstlig levnad»>, skulle få
suga till sig rikets must och märg. »Borgarne anföras vid denna
riksdag av en rikets slemmaste blodigel» — det var Hattchefen
och Stockholmsgrossören Kierman, borgarståndets talman,
som därmed utpekades. Han var efter sin yrkesbroder Plom-
grens död den förnämste i ståndet. »Hos bönderna har rådet
denna gång vunnit insteg genom en giftig orm, den äreför-
gätne Olof Håkansson.» Och inom adeln hade mutsystemet
tagit överhand. »Okunniga adelsmän föras lasstals på dyng-
vagnar upp till riksdagen, förses med kläder och förtäring
och ledas upp till riddarhuset att ropa, skråla och votera»,
hette det.

Slag i slag kommo liknande orosbud från landshövdingarne
i Örebro, Vänersborgs och Skaraborgs län. Visserligen lät
allmogen ingenstädes locka sig till oroligheter, men man kunde
ju icke veta, hur pass farlig anläggningen var, och man satte
den helt naturligt i samband med revolutionsförsöket i Stock-
holm. Därför blevo också ständerna obevekliga i föresatsen
att statuera ett exempel, som skulle injaga skräck hos alla,
vilka försökte träda den fria författningen för när. Förgäves
gick grevinnan Brahe, åtföljd av sin gamle far, omkring till
alla stånden för att personligen bedja om nåd för sin olycklige
make. Ingenstädes fick hon företräde. Hon fick endast till
talmännen framföra, vad hon hade på hjärtat, genom en böne-
skrift,vari hon förklarade: »Jag skall med glädje innesluta
mig med min make uti något torn eller fästning och räkna
den för mig återstående sammanlevnaden med honom så-
som ett vedermäle av riksens höglovliga ständers ynnest-
fulla medlidande för mig, vilket jag till min dödsstund skall
vörda och erkänna.» I sin ängslan och förtvivlan kastade
sig den stackars kvinnan på knä för Fersen.

Men ödet var obevekligt. I alla stånden blevo döds-
domarna över både Brahe och hans olycksbröder utan om-
röstning stadfästa. I bondeståndets protokoll står under be-
slutet med blyerts skrivet: »Deras blod komme över eder och
edra barnl»

Erik Brahe, som till andra olyckor haft sorgen att på våren
1756 förlora fyra små barn i kopporna, hade ändå svårt för
