ADOLF FREDRIK FÖRSÖKER UTVIDGA KUNGAMAKTEN. 157

Det skedde i form av en skrivelse i riksens råds och ständers
namn, den s. k. riksakten. Däri uppräknas först alla
konungens och drottningens politiska synder och nu senast
»den mordiska sammangaddning,, som haft Hennes Maj:t
till silt egentliga upphov. Men ehuru konungen icke velat
taga direkt del däri — »vartill äventyret mer än något annat
varit orsaken» —, så hade han dock haft kunskap därom och
indirekt varit inblandad.

Sedan heter det: »Riksens ständer hava alltså sig förenat
uli den tanka, att Hans Maj:t brutit sin konungsliga ed och

Minnespenning över det uvvärjda revolutionsförsöket 1756.
»Friheten [är] beståndande. — Åt Gud, den gode och store, som av-
värjt Sveriges olyckor [äro] offentliga tacksägelser med årliga böne-

fester påbjudna 1756.»

försäkran och riksens ständer följaktligen äro berättigade
att upplösa det band, som förenat överhet och undersåtare.
Men icke dess mindre hava Riksens ständer velat låta det
denna gången bero vid lindrigare utvägar, bevekte
därtill av den vanliga ömhet och ståndaktighet, svenska natio-
nen visat emot sin överhet. Riksens ständer hava jämväl
endast av underdånig tillgivenhet för Kongl. Maj:t
och i avseende på de kongliga barnen icke velat
förfara med Hennes Maj:t Drottningen så, som Guds
och världslig lag eljest gåve dem rätt till.

Men skulle Kungl. Maj:t, till undersåtarnes bedrövelse,
fortfara uti det förra uppsåt, så förklara Riksens ständer,
att de äro fria ifrån deras trohetsed och tvungne att skilja
