166 HATTARNES ARBETE FÖR SVERIGES VÄLSTÅND.

ledning till allmänna hushållningen» blev antagen som läro-
bok vid både tyska och andra utländska universitet.

I fosterländsk hänförelse överenskom ridderskapet och
adeln på 1738 års riksdag »att efter viss tids förlopp ej bära
annan klädedräkt än sådane varor, som inom rikets gränser
beredde och tillverkade äro». Beslutet hälsades med tillönskan
av olycka och Guds milda välsignelsev. Kort därpå kom en
deputation från borgerskapet upp på riddarhuset och med-
delade, att detta stånd fattat samma beslut. Budskapet mot-
togs med ett varmt känsloutbrott: »adeln tackade för så
prompt svar, klappade med händerna samt välsignade bor-
garståndets. — Beslutet gick igenom även i de andra stånden
och fastslogs i riksdagsbeslutet. »Svensker man uti svensk
dräkthb var Hattarnes lösen.

Den tidpunkt, vid vilken beslutet skulle vara genomfört,
sattes i 1739 års förordning till tre år efter densamma. De
köpmän, som efter den 18 april 1742 saluhöll utländska tyger,
skulle straffas med böter av 1,000 daler s. m. och varans för-
lust; likaså köparen. »Ävenledes», heter det, »bör den skräddare,
som övertygas hava efter bemälte termin något sådant ut-
rikes tyg vetande till kläder förfärdigat, böta 500 daler s. m.
och förvisas ifrån ämbetet. Är det en kvinnsperson eller så
kallad sömmerska, plikte hon ävenledes 500 daler s. m.
Orkar hon ej böterna, avtjäne det med arbete på spinnhuset.»
Den gesäll, som var sin mästare behjälplig att bryta mot för-
ordningen, skulle vara förfallen till krigstjänst eller, ifall
han icke dugde därtill, ett års offentligt arbete. Men den
gesäll, som angav en dylik mästare, skulle få njuta hälften
av böterna och vara framför andra berättigad att i den av-
sattes ställe bli mästare.

I 1752 års rikdagsbeslut kunde ständerna äntligen kon-
statera, att man nått det så länge eftersträvade målet
oSvensker man uti svensk dräkt».

Ständerna kunde ej nog lovsjunga den blomstringstid,
som började för industrin. Så hette det i manufaktur- och
handelsdeputationens betänkande på 1741 års riksdag:
»Gud, som har sina bestämda tider till att antingen aga eller
upphöja ett folk, har verkligen visat besynnerliga tecken
därtill, att han lärer i nåder beslutit att välsigna och upp-
hjälpa vårt så länge och av så många olyckor tryckta fäder-
