168 HATTARNES ARBETE FÖR SVERIGES VÄLSTÅND.

skulderna till manufakturkontoret skulle vara utplånade
efter vissa år. Ålgärden motiverades med »att dessa fabri-
kanter tillskyndat det allmänna långt större nytta, än deras
undfångna förskott däremot svara kunna?.

Vid 1743 års riksdag hade sekreta handels- och manufaktur-
deputationen åtskilliga märkvärdiga upplysningar att med-
dela om manufakturfondens användning. Så hade en son till
den berömde Hattchefen och nitiske främjaren av närings-
livet Erik Benzelius två år förut fått 36,000 daler k. m. till
inrättande av en yllefabrik, vilken nu tillsammans med
råvarorna värderades till 2,000 daler k. m. En nitisk med-
lem av Hattpartiet, rådman i Åmål, hade däremot farit
försiktigare fram. Han hade fått 9,000 daler k. m. till en
fabrik, men den var ännu icke påbörjad. På samma sätt
var det med Hattchefen Kierman, som hugnats med 30,000
daler för att anskaffa 200 å 300 spanska. får: han hade ännu
icke på tredje året fullgjort denna skyldighet, men pengarna
hade han likaväl räntefria.

Statens välvilliga utestängande av utländsk konkurrens
eggade just inte fabrikörerna till att förbättra sina tillverk-
ningar eller hålla priserna nere. Allmänheten kunde därför
ej märka annan frukt av statens stora omkostnader på fabri-
kerna, än att man för sämre varor fick betala ett allt högre
Ppris.

En del fabrikat blevo så dåliga, att de alls icke kunde
säljas. Det blev i längden prövande nog, även för en så rätt-
trogen Hatt som borgmästare Renhorn i Arboga,! mnär
han icke till något pris kunde få ett par dugliga stövlar, sedan
det engelska lädret blivit utestängt till förmån för ett par
mäktiga affärsmäns garveri. Karlskrona stad anmodade
sin representant vid 1760 års riksdag att ge Kungl. Maj:t
till känna, att större delen av stadens invånare måste gå
barfota, ty dugligt läder funnes icke att få köpa i staden, och
det som funnes, vore odrägligt dyrt. På samma sätt lät det
från flere andra håll. Men fabrikörerna och andra, som Voro
intresserade i deras företag, sköto hela skulden på »skomakarnes
skamlöshets. Missförhållandet var dock så påtagligt, att
ständerna måste frigiva importen av utländskt läder.

1 Se sid. 141.
