176 HATTARNES ARBETE FÖR SVERIGES VÄLSTÅND.

Havets och skärens rikedomar.

icke sitt ändamål. Av Hattarne uppmuntrades denna
näring ytterligare genom premier och tullfrihet för salt.

Är 1747 började sillen efter ett par mansåldrars frånvaro
gå till i stora massor i Bohuslän för att sedan hålla sig där
ända till 1809. Det är den längsta av de bohuslänska sill-
fiskeperioderna. Fisket beräknades för åren 1752-55 ha
skatfat riket en »nationell vinst> på nära 10 millioner daler
s. m. och rikets undersåtar en arbetsförtjänst på över 5
millioner daler. Det var framför allt det goda sillfisket på
västkusten, som åstadkommit detta resultat. Men som
fiskefartygen brukade ligga ute hela fjorton dagar, hann en
hel del sill bli mer eller mindre skämd, innan den blev or-
dentligt saltad. Både inom och utom landet klagades över
den ruttna sillen, och i Nederländerna var av denna orsak
import av svensk sill förbjuden.

För att råda bot på detta missförhållande utfärdade
svenska regeringen år 1754 ett synnerligen detaljerat reg-
lemente för havs- och skärgårdsfisket i riket. Men allt detta
reglementerande med senare tillkomna hårfina detaljbe-
stämmelser angående premier m. m. gick till överdrifter.

Dock får man väl hoppas, att det hade sin nytta med sig,
att Kungl. Maj:t år 1755 utfärdade ett påbud »till före.
kommande av den skada, som sillfångsten tillskyndas kan
genom skjutande, den tid sillen uppstiger till stränderne»
Vid 500 daler silvermynts vite förbjöds nu »allt skjutande
och styckens Jlossande såväl på fästningarna i Bohus län
som även på krono- och köpmansfartygen, i hamnarne och
skärgården, så snart sillen i skären förmärkesos, Följande år
utsträcktes förbudet att omfatta hela rikets kust. Lotsarne
fingo vid risk av svårt straff sig ålagt att varna alla in-
gående fartyg från att överträda förbudet. Dock gjordes
undantag för nödskott och signalering efter lots.

x / »

DE omsorger, som Mössorna nedlagt på fisket,! förfelade

1 Se bd V: sid. 557.
