GULDGRUVOR I SVERIGE. 183

bräder och bjälkar användass. Får den stå längre, blir den
sförst väderslagen, sedan torr och förruttnad». Genom timmer-
fällning utödes alltså ej skogen, men väl genom »de många
stångjärnshamrar, som tillgripa den närmast belägna skogen,
mogen eller omogen, växtlig eller icke växtlig, så att stor-
virke och sågtimmer måste i kolmila hava sitt sista öde».

Vad nu skogsbruket beträffar, så är det säkert, att trä-
varuförädlingen just denna tid genomgår en utveckling av
genomgripande natur i och med den finbladiga sågens
framträdande. ”Tack vare den smalare sågklingan, kunde
man nu utvinna ett vida större antal bräder ur timmer-
stockarna, och ett stort steg var taget på vägen mot rationellt
skogsbruk.

Litteratur: Joh. Ax. Almquist, Graningeverken.

Guldgruvor i Sverige.

så till vida, som Sveriges enda guldgruva nu upptäcktes.

Förtjänsten därav tillkommer i främsta rummet dåva-
rande bergmästaren för södra Sverige, Anton Sch wab, en man
som under vidsträckta resor till de flesta europeiska länder
utbildat sig till en av de främsta bergsvetenskapsmän, vårt
land ägt, och som därunder hopbragt en mineralsamling,
vilken »med skäl kunde anses för den yppersta i Europa».
Han inrapporterade år 1737 till bergskollegium, att ett koppar-
malmsstreck påträffats vid Gyafors i mellersta Småland, vid
Emåns översta lopp. Fyndet föranledde vidare undersök-
ning, och en skogvaktare och en bonde, som höllo på därmed,
påträffade följände år ett malmstreck, varav prov uppsändes
till bergskollegium. Det undersöktes i kollegiets »prober-
kammare» och befanns innehålla guld i rik mängd, ej mindre
än 5 2, samt något litet silver.

Upptäckten av guld i Sverige väckte stort uppseende.
Schwab reste själv till platsen och fann nya guldmalmsstreck.
Ett bolag bildades, i vilket kronan ingick som delägare, och
i förtjusningen omdöpte man Gyafors till Ädelfors. År

I FRÅGA om gruvdrift har denna tid ett särskilt intresse
