GULDGRUVOR I SVERIGE. 185

Han lät guldverket förfalla och använde de körslor, vartill
arrendet gav honom rätt, till allt möjligt annat än gruv-
driften. Peter Wieselgren berättar, att då han år 1815 be-
sökte Ädelfors, fann han summa två man nere i gruvan — och
de gjorde träskor. Men när de fingo syn på främlingen,
började de borra.

. Den oduglige arrendatorn fick dock hålla på och låta gruv-
verken förfalla ända till år 1822. Då äntligen dömdes han
arrendet förlustig. Därefter utbjödos gruvorna till avgifts-
fritt arrende, men ingen spekulant anmälde sig.

Det dröjde nära ett halvt sekel, innan något försök gjor-
des att återupptaga gruvdriften vid Ädelfors. Ett bolag
bildades år 1869 för gruvornas bearbetande, men det stannade
vid några mindre försöksarbeten. De större gruvorna, som
nu voro vattenfyllda, bearbetades ej. Bolaget upplöstes
följande år, och dess inmutningar såldes för en ringa penning
till Lessebo aktiebolag.

År 1892 sålde bolaget gruvorna med en del egendomar till
en tysk, som bildade »Ädelfors guldverksaktiebolag». Nu
återupptogs gruvdriften och bedrevs i ganska stor skala
till 1898, då den plötsligt avbröts. Sedan dess har arbetet
legat nere.

Den guldmängd, som utvunnits ur Ädelfors” gruvor, uppgår
sammanlagt till 222 kg., varav hälften kommer på 1890-
talets guldbrytning. Malmens guldhalt har visat sig vara
mycket växlande även inom samma gruva. I »konung
Adolf Fredriks gruva», som är den förnämsta — den är
235 meter djup —, var guldhalten under år 1897 i medel-
tal endast 18 gram per ton, alltså oerhört mycket mindre
än i den provstuff, som först undersöktes. Men denna ut-
gjordes av en klump svavelkis, och i detta mineral är guld-
halten proportionsvis många gånger större än i kvartsen
i allmänhet.

Några år innan Ädelfors” guldgruvor upptäcktes, trodde
man sig ha funnit den begärliga gula metallen i Hornborga
socken i Västergötland. Det skall dock icke ha varit första
gången, som guldfynd gjordes där. En sägen ända från 1500-
