186 HATTARNES ARBETE FÖR SVERIGES VÄLSTÅND.

talet förtäljde, att det skulle finnas ett guldberg i socknen,
och att sanden i Hornborgaån också innehölle guld. Den
nitiske biskop Ofeegh i Västerås har lämnat den första
skriftliga berättelsen härom. Den är från 1500-talets senare
hälft. Han skriver bl. a.: »Härom må du låta guldgrävaren
leta, ty det är sant både om guldberget och guldsanden»,
och han tillägger: »Jag ville väl mera därom skriva, om jag
visste Guds pris vorde därmed förökad, men jag, biskop
Ofeegh, tänker på Kristi döds och namns försmädelse vid
Sala gruva och satans dageliga rop och åkallan där.»

Nästa gång man finner ämnet berört i skrift är år 1636,
då det enligt rådsprotokoll den 14 januari »discuterades om
det guldberget vid Hornborga i Västergötland» Men för-
modligen ha de upplysningar, som riksrådet inhämtat,
krossat alla illusioner om att skapa en guldgruva inom Sverige,
ty de närmast följande årens rådsprotokoll ha ingenting att
förmäla om guldberget.

Men när stormaktstidens äventyrssaga var slut och ett
svårt slaget land skulle hämta krafter, då dyker drömmen om
guldet upp igen, och de styrandes tankar gå åter till skatterna
i Hornborga. Resultatet av de nya undersökningarna blev
dock blott, att berg- och jordarterna därstädes befunnos
innehålla silver och det i ytterst ringa mängd.

År 1731 lyckades dock en guldsökare verkligen få något av
den gula metallen ur Hornborgaåns sand. Mannen hade en
gång varit »kung Karl XII:s svärdfejare» och sälskade myc-
ket chemien, däruti han vwverkligen ägde vackra insikter».
Som han själv »förtärt all sin egendom» på kemiska experi-
ment, skaffade han sig en bolagsman i en bonde i trakten.
De byggde sig en gjutugn och smälte några lass sand. Re-
sultatet blev »veritabelt gult guld till 6 daler silvermynts
värde, något vitare än vanligt guld, varav gjordes tvenne
guldringar», av vilka bolagsmännen behöllo var sin.

Den forne svärdfejaren ville fortsätta arbetet året därpå
i förhoppning om bättre vinst. Men bonden, »som efter sin
räkning utgivit 12 daler s. m., oberäknat arbete, körslor
och förtäring, och ej fått mer än 3 daler s. m. igen, ville ej
ingå mer i något bolag med honom», Så berättar en trovär-
dig prost i trakten.
