190 HATTARNES ARBETE FÖR SVERIGES VÄLSTÅND.

Överflödsförordningarna

gjorde sig naturligtvis ej mindre kännbart påminta under
Hattarnes regemente än på Mössornas tid. Som ett exempel
på huru dylika ukaser måtte ha härjat i den fattiges liv och
till vilka grymheter de maktägandes experiment i rikshus-
hållningen kunde ge anledning må följande kulturbild från
anno 1749 tjäna.

Vid Vaksala härads sommarting i Uppland tilltalade ve-
derbörande fjärdingsman soldatänkan Katarina Persdotter
från Gamla Uppsala by, för det hon en söndag kort förut
vi Vaxala kyrka brukat för bred spets på huvudet». Enligt
1720 års förordning var det nämligen vid 200 dalers böter
förbjudet att bära andra spetsar än knypplade, och finge
dessa ej vara mer än en finger breda. Den spets, som Kata-
rina Persdotter burit, hade väckt anstöt genom sin olagliga
bredd, och för säkerhets skull hade fjärdingsmannen sbe-
rörde dag tagit den av henne» och uppvisade den nu inför
rätten. Den befanns också vara »mest ett finger för bred
emot måttet, ehuruväl nog gammal och sliten».

»Bemälde hustruw, heter det vidare i Vaksala häradsrätts
dombok, skunde ej neka, det hon ju icke berörda spets bru-
kat och burit i kyrkan förberörde dag, men beklagade sig
av okunnighet sådant gjort, helst hon ej skall förstått, att
vad gammalt och utslitet är skulle vara förbudet att bära,
bedjandes om tillgift och förskoning denna gången med ut-
låtelse att sig hädanefter därföre tillvarataga.

Käranden påstod, att hon efter lag måtte härför ansedd
varda, och att hennes föreburna okunnighet icke måtte
lända henne till befrielse, emedan hon nogsamt vetat detta
vara förbudet och själv flere resor tillförene sett, det andras
spetsar blivit mätte, och således av idel högfärd sig här-
utinnan försett.

Hustru Katarina hade ej något häremot att invända,
bedjandes allenast om förskoning.

Häradsrätten tog alltså saken i övervägande och stannade
däröver i följande utslag: Alldenstund änkan hustru Kata-
rina Persdotter själv måst vidgå, att hon sistlidne söndags
