JORDBRUKET OCH BRÄNNVINSFRÅGAN. 199

så blev genom 1757 års förordning straffet för smuggling första
gången nedsatt till förlust av varan och böter till hälften av
dess värde. Varje upprepad förseelse av samma slag straffa-
des med varans förlust och böter motsvarande dess fulla
värde,

Jordbruket och brännvinsfrågan.

Hattarne nästan bort jordbruket. Allt flere armar
drogos ju ock från modernäringen till fabrikerna.
Dock kunde de maktägande ej undgå att fyllas av bekymmer
över den ständigt stigande spannmålsimporten, som verkade
så ogynnsamt på handelsbalansen. Ur den synpunkten var
det först och främst nödvändigt att genom inskränkning
av den myckna brännvinsbränningen söka minska förbruk-
ningen av spannmål. Men botemedlet mot det onda var icke
lätt att finna. Ständerna vacklade fram och tillbaka mellan
olika beslut från riksdag till riksdag. I det betänkande, som
på 1747 års riksdag avgavs av en stor sekret deputation,
uttalades, »att ingen dryck i hela världen, som dageligen
brukas, kan göra människan så mycken skada och så kraftigt
bidraga till att fördärva dess hälsa och sinne som brännvinet.
Det äger», heter det vidare, »i sig självt ingen närande kraft.
Deputerade medgiva väl, att brännevinet kan tjäna till
en glädje- och styrkedryck för allmogen, när det måtteligen
brukas, och såsom en medicin; men tages det oftare, är det,
som förut sagt blivit, mycket skadeligit och länder kroppen
till ingen understöd eller styrko.» För landet i dess helhet
hade brännvinsmissbruket dessutom den fördärvbringande
verkan, att riket utarmades genom den stora spannmåls-
införsel, som brännvinsbrännandet drog med sig. »Mens,
säger deputationen, »som en inbiten vana icke lätteligen står
att hämmas och ändras, så få vi lov att giva något efter
och till en del bära dess ok, till dess man vinner förmåga
att alldeles avskudda sig detsamma.»
Tills vidare stannade deputationen därför vid att föreslå,
att all brännvinsbränning skulle överlämnas till kronan för

UNDER all ävlan att försöka allehanda nyheter glömde
