JORDBRUKET OCH BRÄNNVINSFRÅGAN. 203

också om att efter förbudstidens utgång skulle brännvins-
bränning tillåtas blott under tre månader av året, icke i
större panna än 120 kannors och mot en avgift, som för
salubränning skulle vara dubbelt så stor som hittills. Där-
jämte skulle Kungl. Maj:t ha rätt att under särskilt dyr tid
förbjuda all bränning. Men det kostade på att få allmogen
med på ett dylikt beslut. Och säkert är, att det icke skulle
ha lyckats, därest bönderna kunnat ana, att rådet sedan skulle,
så som skedde, på eget bevåg utsträcka brännvinsförbudet
tills vidare. Det var Löwenhielm, som drev det därhän,
ända tills 1760 års riksdag tog och upphävde förbudet.

Den första kungörelsen i förbudsfrågan utfärdades i maj
1756. Då förbjöds all brännvinsbränning vid straff av 10
daler s. m:s böter och förlust av såväl bränningsapparaterna
som varan — till fördel för angivaren, som fick både de 10
dalerna och värdet av det beslagtagna. Var angivaren själv
delaktig i den olagliga bränningen, belönades han med straff-
frihet, förutom att han likafullt fick njuta sig till godo de
böter, som hans kamrat måste punga ut med. Var angivaren
rädd eller skamsen, kunde han mycket väl få sitt namn förte-
gat men måste då nöja sig med att dela vinsten med fiskalen.

Men brännvisförbudet ensamt visade sig icke effektivt.
Så länge folk ännu hade sina hembränningsapparater kvar,
var det lönlöst att försöka få bort en inrotad vana. Förbudet
måste därför på hösten samma år kompletteras med ett på-
bud, att alla brännvinspannor skulle inlämnas till krono-
myndigheterna eller förseglas. Beträffande de stora, fast
inmurade pannorna var det dock tillräckligt att göra dem
obrukbara genom att taga bort »hatten», »bröstet» och Ppi-
porna samt skära av falsen.

Nu börjar det stora förbudsskådespelet: nära 170,000
brännvinspannor avlämnas lojalt av en befolkning på unge-
fär 3 millioner människor, Finland inberäknat. Det gjorde
givetvis en hel del. Men effektiv blev ej heller denna åtgärd
ens på långt när. Alltid fanns det här och där i bygderna —
och än mer i obygderna — en del pannor, som ej blivit av-
lämnade. De stora inmurade pannorna var det inte alldeles
omöjligt att få att fungera igen, och nya bränningsapparater
voro inte så svåra att tillverka. Fram på våren följande år
kom Kungl. Maj:t underfund med att »plikten för dem, som
