JORDBRUKET OCH BRÄNNVINSFRÅGAN. 209

tjänstehjons klädedräkter stadgat ärs Meningen var att
därmed göra slut på den ovillighet, som tjänsteflickor i en
del landsorter visade att sköta kreaturen, beroende på »deras
vanartige vederlikars förakt och förvitelses, ”Till yttermera
kraft och verkan tillades i förordningen följande: »Vore ock
någon så lättsinnig, att han föreviter dem denna sysslan,
plikte en sådan 10 daler s. m.; men är det ett tjänstehjon,
som sig således förbrutit, have förverkat halva årslönen,
den förolämpades ensak.»

Näppeligen torde man dock överdriva, om man tillmäter
ännu större betydelse för det svenska jordbrukets upplyftande
på ett högre plan åt det beslut, som ständerna fattade år 1756
om genomförande av storskifte. Den första förordningen
därom utkom följande år, men verkningarna visade sig
dock först långsamt.

Genom storskiftet befriades jordbruket från ett svårt miss-
förhållande, som under århundraden verkat hämmande.
Ända sedan forntiden och medeltiden lågo böndernas stugor
— mest för det gemensamma försvarets skull — hopgyttrade
till mer eller mindre snuskiga och eldfarliga byar. Ursprung-
ligen hade endast själva hustomten varit enskild egendom
och all den övriga jorden byns gemensamma tillhörighet.
Men under medeltiden fördelades åkerjorden på gårdarna så,
att var och en fick sin andel i all sorts jord, både bättre och
sämre. Skog och betesmark ingick ej i delningen utan bru-
kades gemensamt. Egendomarna bestodo nu av en mängd
kringspridda tegar, vilkas antal ökades, så snart ett stycke
utmark odlades upp. Ty då skulle varje gård ha sin åker-
teg i det nya gärdet. Genom arvskiften blevo alla dessa jord-
bitar ytterligare styckade. Så bestodo ägorna i Hyllie by invid
Limhamn i Skåne av 2,508 tegar, vilka voro fördelade mellan
33 bönder. Ja man kunde få se en by, vars 20 jordägare voro
lyckliggjorda med över 5,000 jordlappar, somliga så smala, att
man ej kunde vända med plogen utan att komma in på gran-
nens åker.

Vilket besvär, vilken tidsspillan att föra dragare och
redskap från jordlapp till jordlapp, ofta långt från gården!
För att icke tala om de orimligt långa transporterna av
skörden! Och hur beroende blev man ej av sin granne, sär-
skilt i skördetid! Skörden måste göras samtidigt av alla jord-
