JORDBRUKET OCH BRÄNNVINSFRÅGAN. 211

ägare, ty man kunde ju ej köra in grödan över grannens
omejade åker. Och särskild väg till varje teg kunde man
naturligtvis icke ha. Men detta hade till följd, att flitiga
bönder ständigt hindrades av de lata, och så kom hela byns
jordbruk på efterkälken.

Den, som äran av första steget till storskiftets genom-
förande tillkommer, är överdirektören i lantmäterikontoret
Jakob Faggot. Han avgav år 1748 till lagkommissio-
nen ett sedan mycket berömt memorial angående tegskifte-
nas förändring till storskiften. Han påvisade däri, hurusom
jorden i byalagen var söndersplittrad i så smala remsor,
att den omöjligen kunde brukas med nytta. Skulle det
svenska jordbruket ryckas upp, vore det nödvändigt, att
regeringen grepe in och gåve var och en, som ville lägga sin
tegskiftade jord i storskifte, rätt till att få hela byns jord
storskiftad. Så långt ville dock regeringen ej gå, men föl-
jande år utfärdade den en förordning, i vilken lantmätarne
uppmanades att vid arvskiften eller annan fördelning av
jord inom en by »med all flit och foglighet» föreställa bya-
männen den skada, som förorsakades dem därigenom att
jorden var så sönderstyckad. Om då vederbörande lant-
mätare lyckades vinna samtliga jordägare inom en by för
saken, skulle han jämka ägorna så, att varje bonde kunde
få sina tegar samlade till ett sammanhängande område eller
åtminstone i så få skiften som möjligt. Den behövliga in-
struktionen för lantmätarne vid detta krävande värv ut-
arbetades av Faggot.

Efter hand gingo emellertid höga vederbörande vidare,
till stor del på Faggots bedrivande, och år 1757 utfärdade
Kungl. Maj:t en viktig förordning, som föreskrev allmänt
storskifte för Skåne, detta landskap »som Gud och naturen
utsett till en brödkorg och spiskammare för Sveriges rike».
Kort därefter utkom den ovan nämnda viktiga förordningen
för landets övriga delar, i kraft varav varje jordägare i en
by, »ehuru liten del han ock kunde innehava, fick rätt att
begära och erhålla handräckning till genomdrivande av att
all byns jord lades i storskifte. Kostnaderna därför voro
samtliga jordägare skyldiga att betala.

Man kunde nu ha väntat, att ett livligt arbete på att stor-
skifta jorden skulle ha börjat. Det var också rätt många,
