212 HATTARNES ARBETE FÖR SVERIGES VÄLSTÅND.

som voro ivriga i början, men ju närmare man kom av-
görandet, dess större visade sig alltid svårigheterna. Sär-
skilt var det besvärligt att övertyga allmogen om att som-
liga måste utbyta bättre jord mot sämre av större areal.
Skiljaktigheterna i natur och brukningssätt mellan olika
landsdelar av Sverige voro också alltför stora, för att samma
tillvägagångssätt för storskiftets genomförande skulle lämpa
sig för hela riket. Därför behövdes olika förordningar för
olika län, och en del sådana tillkommo också efter hand
till ledning för lantmätarne, allt eftersom man hunnit samla
erfarenheter. Under det fjärdedels sekel, som Faggot inne-
hade sitt ämbete som lantmäteridirektör, var han också
rastlöst verksam för att bringa skiftesverket till fulländning.

En ny förordning av 1762 medgav högst 4 skiften, men i
1783 års förordning ökades det tillåtna antalet till 9. Även
denna siffra blev dock ofta överskriden.

Litteratur: Gabriel Thulin, Historisk utveckling av den svenska
skifteslagskiftningen.
I. Törnebladh, Öfversigt af svenska jordstycknin-
gens historia (Nationalekonomiska föreningens för-
handlingar för år 1917).
Nils Wohlin, Den svenska jordstyckningspolitiken i
de 18:e och 19:e århundradena.
