OLOF DALIN. 221

Farväl, min hjord och tysta fält,
I trän och gamla stubbar!
Farväl, mitt bo och usla tält,
gemena tomtegubbar!

Jag är ej mer er Celadon,
nej annat må”n I veta:
Hans nåd herr Celadondrion
vill jag härefter heta.»

Men skatten visar sig vid närmare undersökning bestå av
summa fyra fyrkar, och Celadon återfaller till sitt forna intet:

»Jag ser, sad” han, att bladet vänts.
Min nymf, jag har gjort illa;

farväl Ers Nåd och Excellens,
goddag min herde lillal»

Sången om Celadon var så allmänt känd på 1730-talet,
att då Sinclairsvisan utkom, angavs, att den skulle sjungas
på samma melodi som den bekanta visan »En Celadon gav
frögderop».

Så blev Dalin känd som en kvick och begåvad vitterlekare.
Länge var det dock endast några få förtrogna, som visste om
hans faderskap till Argus.

Men när han röjt sig som författaren, inverkade det för-
delaktigt på hans framtid. Han hade nämligen beslutit
sig för att söka sitt levebröd som ämbetsman men var ännu
blott e. o. kanslist i kanslikollegium, då ständerna gåvo honom
sitt förord till en »anständig beforäram. Vid frågans behand-
ling förekommo dock ett par hotfulla ehuru ofarliga inter-
mezzon. På riddarhuset yttrade några officerare, vilka känt
sig träffade av Dalins satir, att Argus »gjort sig mera förtjänt
av käppslängar än av pengars, och Umeå stads borgmästare
beskärmade sig över att Argus sbelackade en hop ärliga män».

I kraft av ständernas rekommendation blev Dalin år 1737,
vid 29 års ålder, av Kungl. Maj:t utnämnd till bibliotekarie
vid Kungliga biblioteket, ett oerhört språng från en plats
som e. o. kanslist.

Dalins syfte med Argus var att göra människorna bättre.
Han ville göra dem lyckligare och dugligare som medborgare
genom att sprida nyttiga kunskaper. Ty Argus bjuder sina
läsare även på sådan undervisning, också denna i en trevlig
