224 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

I Sverige var Dalin den, som först flyttade ut lärdomsljuset
från vetenskapsmännens studerkammare. Däri ligger den
stora betydelsen av hans insats med Argus. De grundliga
undersökningar, som företagits av vår främste nu levande
specialist på Dalin, ge visserligen det resultatet, att man förr
överskattat den unge Dalins självständighet som författare
i Argus. Han har nämligen lånat friskt från en mängd en-
gelska, franska och holländska skriftställare. Men i allmänhet
har han behandlat sina lånade idéer och förebilder med mästar-
hand och omformat dem efter sitt sinne och efter svenska
förhållanden. Mycket av långodset var så tråkigt och ab-
strakt, att ingen människa skulle orkat gäspa sig igenom det,
men Dalin lyckades med sin överlägsna berättargåva göra
det så roligt och åskådligt, att läsarnes ögon hela tiden stodo
på skaft. Man får det intrycket, att Argus verkligen går
omkring i människovimlet och iakttager; och som Dalin
i motsats till vissa av sina förebilder har ett oförbränneligt
gott humör, slutar hans avbasning ofta med ett gott skämt.

Till Dalins roligaste skapelser höra hans mer eller mindre
skämtsamma behandlingar av gamla folksagor. Han saknar
tillbörlig respekt för dessa vördnadsbjudande alster, och små-
ningom övergår han också till att öppet skämta med dem.
Ypperligt imiterar han den folkliga berättartonen med dess
burleska överdrifter i sin saga om »Kungadottren och hun-
den Pip». Dess egentliga ändamål är att återge »gamla
äventyrssättet bland gement folks. Det är en »löjlig drängo,
som tänkes berätta:

»Det var en gång en kung, som hade en drottning, och de
hade en dotter, som var så skön, så skön som allt det som skönt
var, å de guvo henne så granna, granna kläder av bara gull
å sölv, så hon blänkte som sola. Å därmed så var det en kunga-
son, som kom frå främmande land — nej håll, ja glömde te
säja, att kungadottren hade en liten hund, som hette Pip. —
Nå det var gott och väl: den kongasonen frå främmande land,
han fick se kongadottren i kyrkan, å då ble han så kär, så kär,
så han kund varken äta eller dricka å låg för döen alldeles.
Nu så vet jag inte, hur det bar till, så miste kongadottren
