OLOF DALIN. 225

sin lilla hund, som hette Pip, å ingen vesste, var han ble åv,
å kongadottren sörjde, så ingen fick lov te trösta henne. Dagen
gick, å dagen kom, å inte ble hon frisk, så tänkte kungen, att
hon skulle dö. Därmed så sa kongen te drottningen: ”Kära
mor, hur ska vi göra? Så svarte drottningen: ”Kära far,
jag vet ingen råd, om vi inte sku lysa kring alla kongariken,
att håcken som kan skaffa igen Pip, han ska få vår doter?”

Det stod och det blev. Så tänkte den kongasonen, som låg
sjuk: ”Hå hå, kan jag få kongadottren, om jag får igen Pip,
dä vore flinkt.” Å därmed så reste han över hela Vvärlden,
över 20 mil, till dess han kom till en käring i ett litet torp:
”Goddag,” sa han. ”Gusinna”!, sa käringen. ”Gumma, vet du
å säja mig något om Pip', sa kongasonen. ”Jo,' sa käringen:

”Om du vill bli kvar inom denna vägg,
till dess du få äta tolv tusende ägg,

så ska du få veta, vad du begär,

var Pip han är

”Gott, gott', tänkte kongasonen.

Därmed slutade min dräng sitt tokuga äventyr. När jag
frågade, varför han inte förtäljde mer, svarade han: ”Bida,
bida, tess kongasonen har ätet upp alla äggen. Nänej, det går
inte så fort — mena I det kan ske på ett fjärdedels år?'»

I stycken som dessa är Dalin mästare. Dylika dråpliga
imitationer av folksagans språk och uttryckssätt med dess
naiva tonfall, dess omständighet och många överdrifter
förebåda Dalins mest fulländade och mest livskraftiga verk,
»Sagan om hästem, berättad för att »roa barnen för en spiseld
om vinterkvällem. Denna historia är fri från alla direkta
lån från andra författare. Hur ypperligt levande har han ej
här tecknat svenska folkets och dess regenters öden från Gu-
stav Vasa till Karl XII:s död under bilden av en häst och
hans olika ryttare.

»Det var en gång en häst, som var på skjuts och blev
rätt illa åtgången. Ja men... jag vill rätt säga rent ut:
det var vår Grålle. Han släpades en gång på skjuts och
blev så obarmhärtigt medfaren, fattig kräk, att blodet stod
ut genom mun och ljumskar och han ville störta på stun-

1 Gud signe!
