236 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

Dalin, att han »sicke brukat så jämn, allvarsam och stadig
stil eller skrivart, som fordras uti ett rikes huvudhistoria».
Dalin grundade nämligen sin moderna uppfattning av forn-
tiden på naturvetenskapliga teorier, som ej läto förena sig
med den bokstavstrogna uppfattningen av den bibliska be-
rättelsen om syndafloden. Prästeståndet ansåg därför som
sin plikt att avvärja »den handgripliga anfäktning och far-
liga anstötr, varmed både biblisk och historisk sanning
hotades. Eljest skulle ju »all den förmån och heder förloras,
som svear och göter, våre ärevörde förfäder, sig och oss fram-
för de fleste europeiska nationer lyckeligen vunnit, man-
neligen försvarat och ständigt behållit. Våra egna äldre och
högt berömde historieskrivare skulle hos en del av våra av-
undsjuka grannar bliva ansedde för storskrytare och för-
klarade för ljugare.» Högvördiga prästeståndet föreslog
därför i »ett välment memorial» de andra stånden, »att Da-
lins Svea och Göta rikes historia ej måtte bliva ansedd och
aktad såsom vårt fäderneslands rikshistoria, innan hennes
svåra anstötliga grund blir häven och verket vederbörligen
censurerat av vittre män, vare sig ur kanslikollegiet, såsom
rikshistoriografen, eller akademierna.»

De högvördiga fädernas nitälskan om Sveriges heder och
anseende förmådde dock härvidlag intet. Tvärtom kom
från sekreta utskottet en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari
det föreslogs, att bibliotekarien Dalin måtte hugnas med
en vedergällning av tolvtusende daler s. m., därav hälf-
ten nu efter första delens utgivande och hälften när han
fullbordat verket.

År 1750 erhöll Dalin det hedrande uppdraget att bli lärare
för tronföljarparets son, den unge kronprins Gustav. Det
var Tessin, som i egenskap av guvernör för prinsen skaffade
honom denna befattning. Men man såg på den nybakade
hovmannen, att han här rörde sig i en värld, där han icke
kände sig hemmastadd. Han verkade tafatt och inbunden,
och hans svårighet att uttrycka sig på främmande språk
