OLOF DALIN. 243

god, är allting gott', sade djäknen, då han fann russinen i
bottnen på den magra soppan.?

Av Dalins upptåg för att roa hovet ha inga gjort så mycket
väsen av sig som hans »kalottpredikningars. I dem paro-
dierade han överdrifterna i tidens predikosätt i en form,
där satiren dock ofta slog över i otillständigt hån. De skulle
också i sinom tlid åsamka honom anmälan inför sekreta ut-
skottet. Dalin höll dessa kalottpredikningar i egenskap av
sfältpräst» vid »kalottregementets, ett slags orden, som efter
franskt mönster bildades vid hovet, och vars stormästarinna
var drottningen själv. Såsom fältpräst bar Dalin det ståt-
ligt klingande namnet Nicopompus. Bland mera oförarg-
liga skämt i kalottpredikningarna må anföras följande:
»En hednisk språkforskare har velat påstå, att Judas Iska-
riot varit en västgöte, efter namnet tyckes betyda, att han
varit född i Skara, men Calottiska anmärkningen befriar
honom därifrån med det starka skälet, att Judas gav till-
baka de 30 silverpenningarna, vilket Judas inte gjort, om
han varit en västgöte.»

2

Av större betydelse än den »lappripoesis, som Dalin vid
alla möjliga tillfällen strödde omkring sig i hovkretsen, äro
andra små sånger och visor, som gingo land och rike ikring
och sjöngos på kända melodier. Sådana voro t. ex. hans
» Vårvisan:

»Bort med höga ting!

Låt man månans ring

över vårt begrepp sig vändal
Kom, du ljuva vår,

som nu råda får,

och på vintern gör en ändal
Gumma, dräng och piga,

oxe, ko och kviga,

kalv och lamm i glädje hoppa.
Tuppen med sin fru

har förgätit nu,

att han en gång skall bli soppa.»

Det vilar över flere av dessa Dalinska visor ett täckt och
lekande behag, som ger dem en evig ungdom. En ton av
