252 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

Outsäglig var hennes sorg över förlusten av den, som hon
dyrkat med en svärmisk kärlek.

Men ur denna »sorg intill döden» kväller hennes verkliga
skaldeådra fram, ty nu blir poesin för henne icke längre
ett tidsfördriv — den blir ett uttryck för hennes innersta
själsbehov. Hon flyttar över till ett litet torp på Lidingön,
och där sjunger hon ut sin sorg i dikter, som utgåvos år
1743 under titeln »Den sörjande turturduvam. Den
stämning, som genomgår diktsamlingen, är klarast uttryckt
i dessa rader:

»Min levnads lust är skuren av,
och döden är min längtan.

Till dig, du mörka tysta grav,
står all min trängtan.»

Hon frossade i smärta:

»Låta tårar strömlikt falla
är den enda ro, jag har.»

Till sorgen kommo ekonomiska svårigheter, vilka nöd-
sakade henne att taga sin tillflykt till välvilliga människors
hjälp. Genom sorger och umbäranden blev hennes hälsa
angripen. Hon frestades att tvivla på Guds godhet och
rättvisa. Men i tron på ett bättre liv, där hon skulle åter-
förenas med sin älskade, fann hon dock till sist tröst och
böjde sig undergivet under sitt öde. Så resignerade hon vid
den tanken, att det är förmätet av en ändlig varelse att
mäta en evig, som styr allt.

I sin egen sorg hade hon dock den glädjen att kunna vara
till hjälp för en annan lidande kvinna, sin gamla sjukliga
mor, som hon vårdade i sitt hem »såsom ett kärt barn med
ömt sinnelag» — orden äro moderns egna. Innerligt deltog
också Hedvig Charlotta i de bittra prövningar, som hennes
yngre syster fick genomgå. Hon var trolovad med en överste,
men förlovningen blev bruten vid denna tid, och en liten
dotter, som de hade tillsammans, dog späd. Det synes ha
varit för att trösta den stackars olyckliga systern, som
Hedvig Charlotta diktade sina »Rim på offermarschen
för Irene», vars ämne är människors falskhet, för vilken
den oskyldiga Irene fallit offer. En känslig och vacker grav-
dikt av skaldinnan synes syfta på den lilla flickans död.
