SHERDINNAN I NORDEN.? 255

ett understöd. Resultatet blev, att ständerna beviljade iru
Nordenflycht 600 daler silvermynt i årligt underhåll, an-
tagligen det första »diktargage», någon nordisk riksförsam-
ling utdelat. Skaldinnan tolkade sin tacksamhet mot präs-
terskapet i en dikt, vari hon lovade, att hennes lager skulle
gro »i skygd av Zions palmer,. Så kunde »Herdinnan i Nor-
dem» utan svårare bekymmer för levebrödet få helt ägna
sig åt studier och vitterlek. Hon samlar nu omkring sig
en krets av litterärt intresserade män från hovet ' och
ämbetsmannavärlden, vilka bildat det vittra sällskapet
sTankebyggarordem. Det var inrättat i form av ett
ordensgille med många ämbetsmän och hemlighetsfulla cere-
monier, ordensnamn, valspråk och dylikt. Fru Nordenflycht
— Uranie, såsom hennes ordensnamn var — anmodades att
ålaga sig överinseendet, och hennes bostad blev snart gillets
mötesplats. Så bildade den vittra »Aspasie» i sitt hem vid
Karlbergsallén Sveriges första litterära salong efter känt
franskt mönster. Sina vittra alster utgav Tankebyggarorden
först under den blygsamma titeln »Våra försöksa.

Ur Tankebyggarorden utbröts emellertid en trängre krets
av vitterlekare, som sovrade och omformade dikterna ur
»Våra försök» och utgåvo dem, tillökade med flere nya, i
betydligt förbättrad och förfinad form under titeln »Vitter-
hetsarbeten utgivna av ett samhälle i Stockholma.
De mest lovande skaldebegåvningarna i denna trängre krets,
som samlades kring fru Nordenflycht, voro de unga grevarne
Gustav Filip Creutz och Gustav Fredrik Gyllenborg.

Hedvig Charlotta Nordenflycht var, då hon tog sitt inträde
i Tankebyggarorden, 35 år gammal. Någon egentlig skönhet
hade hon aldrig varit. Hennes gestalt hade med åren blivit
alltför fyllig, och hon hade fått en duktig dubbelhaka; näsan
hade en fatalt klumpig form, och kopporna hade vanställt
hennes hy. Men ändå kunde hon tjusa, ty ur hennes ögon
»strålade förståndets eld och oskuldens frid», säger. en av
hennes beundrare. Hennes brinnande intresse för utlandets
kulturströmningar och hennes ovanliga förtrogenhet med
den franska litteraturen isynnerhet samverkade med hennes
livliga och spirituella konversation till att göra samvaron
med henne till oförgätliga stunder. »Timmarna försvunno
under roligt skämt och infall, som icke voro studerade», säger
