256 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

Gyllenborg. »Våra sammankomster hos Aspasie slutade
merendels med en supé, där hon visade sig lika så behaglig,
som hon varit det vid skrivbordet.»

Man vet också, att i fru Nordenflychts bibliotek fanns en
god kokbok med titeln »Försök till en pålitelig matrednings-
bok», författad anno 1751 av en kvinna i facket. Där kunde
ägarinnan inhämta allehanda utförliga recept i den ädla
matlagningskonsten så väl för solidare rätter, såsom »Et
skönt böf a la måds, »Pålsker gädda» eller »Frecandong», som
för efterrätter, exempelvis »En rätt, kallad hiertans frögd:
eller »En rätt, kallad Grammatica».

Länge varade dock ej denna harmoniska och lyckliga tid
för Herdinnan i Norden. Höststormarna kommo och härjade
hennes liv. De nådde henne på ett litet lantställe vid Sko-
kloster, som hon på läkares tillstyrkan utvalde åt sig för att
få i ro framleva sina återstående dagar, och som hon gav det
symboliska namnet Lugnet. I en dikt med samma namn
sjunger hon om denna stilla vrå:

»Där skall mitt liv av nöjet näras,
där skall min nötta levnadstråd
utav en vänlig Parce avskäras
och röna hennes sista nåd.

Där skall mig jorden vila låta
och någon vän vid graven gråta.»

Men hennes oroligt klappande hjärta skulle ej unna henne
den ro, som hon hoppades på.

Hon var några och femtio år, då hon blev lidelsefullt kär
i en tjugutreårig svärmisk Apolloson vid namn Johan
Fischerström. Han å sin sida beundrade denna kvinna
sav eld och tårar», och den tillgivenhet, han fattade för henne,
tog hon — och kanske även han — för kärlek. I ett av hän-
förelse glödande brev förklarar hon honom »vara född att
gottgöra alla de olyckor, som drabbat Herdinnan i Norden.
Jag älskar Er, jag beundrar Er, jag tillber Er. Ni är stor.
Jag välsignar alla mina olyckor, jag tackar Försynen, som
åt mig sparat den bästa belöningen till sist, som givit mig
Er, Er, Erlib

Men Fischerströms känslor hade icke hennes heta glöd.
Och så kom det svartsjuka med i spelet.
