SHERDINNAN I NORDEN.d 2059

hon sig genom detta obetänkta steget en förkylning, som
omsider blev hennes bane.» Hon fick dock ligga på sjuk-
bädden ett halvt år, innan befriaren döden kom. Det var
på sommaren 1763.

Några månader förut hade hennes forna väninna på Sjöö
gått bort. De sista veckorna av sitt liv hade hon ägnat sig
åt vården av underhavande, vilka insjuknat i en smittosam
febersjukdom, som utbrutit på godset. Till sist bröt sjuk-
domen även hennes krafter, försvagade som de voro ge-
nom den skakande sinnesrörelsen förut.

bd x
x

För Hedvig Charlotta Nordenflycht blev hennes mäktiga
och djupa känsla hennes livs stora olycka, liksom den också
låtit henne i några korta stunder smaka livets sällhet in-
tensivare än de flesta. »Hon änr, säger hennes främste min-
nestecknare, »som ett instrument, känsligt och fint men
bräckligt, på vilket det spelas en melodi, så våldsamt stark,
att till slut instrumentet brister.» Hon kände också bäst
själv, den rikt begåvade kvinnan, hur bräckligt instrumentet
var, hur vanmäktigt hennes förstånd var i kampen mot en
känsla, som bröt fram med en naturmakts oemotståndlig-
het. I denna insikt om hennes egen hjälplöshet ligger den
stora tragiken i sångerskans liv.

»Den sörjande turturduvans» sista ord lära ha varit: »Jag
vill varken ihågkomma människor eller bliva av dem ihåg-
kommen.» »Dessa ord vittna», säger Levertin, »om en oänd-
lig trötthet. Den ärelystna och ömhjärtade kvinnan, som
så behövt människor, deras hjälp, kärlek och hyllning, som
alltid talat, skrivit eller sjungit för att lätta sitt eget hjärta
och vinna genklang i andras, ville gå bort som en trött, av
ingen uppmärksamhet följd kvällsvåg i Mälaren.»

Litteratur: John Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht.
Hilma Borelius, Hedvig Charlotta Nordenflycht;
häft. kr. 6: 50.
Till detta och närmast följande kapitel: Martin
Lamm, Upplysningstidens romantik: del I.
