ROCOCONS SÄNGARE. 263

Per Wieselgren omtalar på 1840-talet, att han känt sjuttio-
åriga gubbar, som icke förmått att utan tårar läsa slutet
i det landskapsstycke på vers, där en sårad hind tar sin
tillflykt till Camilla och döende slickar hennes hand:

»En enda sårad hind, som flyr en mordisk strand,
i floden kastar sig och söker hinna land.

Hon uppå böljans rygg en blodig fåra drager,

och till Camillas alm hon sist sin tillflykt tager.
Hon ömkligt släpar sig till denna nymfens fot,
och med ett klagoskri hon liksom ber om bot.

En sådan sorglig syn Camillas tårar väcker.

Till denna hindens hjälp hon sina händer sträcker,
hon smeker detta djur, hon det i famnen tar

och med en bortvänd syn ur såret pilen drar.
Hon slöjan löser upp och den i stycken river

att hämma blodets fors, som fram ur sidan driver.
Men fåfängt — all dess hjälp ej djurets räddning gör,
det slickar nymfens hand, det suckar och det dör.>

Detta diktverk var för sin tid vad »Frithiofs saga» sedan
blev för 1820-talet. Frithiofs skald besjunger också i sin
odödliga jubeldikt på Svenska akademiens 50-årsdag »Atis
och Camillas+ sångare närmast efter Gyllenborg med föl-
jande ord:

»Bredvid hans sida, drömmande och stilla,

satt Creutz och band på rosor utan tagg

och diktade om Atis och Camilla

en sång av västanvind och morgondagg.

Den sången är en dröm ur gyllne åren,

en gång i livet av vart hjärta drömd,

fast ej så skön, fast ej så himlaboren;

en sång så ljuv som lärkornas om våren,

öm, enkel, oskuldsfull — och därför är den glömd.>

sKanske dock icke blott därförs, säger Warburg, som
framhåller, att »just den egenskap, som mäktigast intog
samtiden, språkets utomordentliga renhet och sammetslena
skönhet, icke kunde verka med samma styrka hos senare
tiders läsare», ty dessa hade blivit bortskämda genom gene-
rationer av yngre skalder, som vant örat vid den svenska
versens välljud. Icke minst hade Tegnér själv bidragit till
att göra publiken pretentiös. Därtill kom, att en senare,
mera kritisk tid icke kunde så som rococotidens människor
ryckas med av herdedikten, vars idyll i alla fall är åtskilligt
